Med värkande fötter och tunn plånbok så kom jag hem igår efter att ha tillbringat lite mer än en vecka i Stockholm och Pride. Jag är överväldigad och nästan i chock, jag är verkligen förtjust. Det bästa var Pride House och queervisningarna jag var på som har gett mig perspektiv till mitt eget arbete. Men även homokulturens ABC på Teater Tribunalen och Efter Paraden på Dramaten var helt klart bäst, helaftnar med kultur med HBTQ-tema är min melodi. Extra roligt var det att se ”Utdömd Egendom” i Work in progres, jag har spelat den pjäsen för ungefär 3 år sen tror jag och tyckte att det var kul att se den ur ett annat perspektiv, de la in en queervinkel vi aldrig använde och som jag tror kan ge en dimension till till pjäsen.
Men en del av Pride ger mig en bitter eftersmak, och då tänker jag på Parken. Nu så ska Pride flytta till Sjöhistoriska Muséeparken nästa år vilket jag tror blir bättre, framförallt eftersom att det finns gräs där istället för den äckliga grusbelägningen.
Men i alla fall, på schlagertorsdagen så skickade jag följande sms till min bästa vän ”Schlagerkväll på Pride = som att trängas med fulla dagisbarn i medelåldern. Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem”. Jag har inget emot schlager, jag dansar helst till det när jag går ut, men att fockas framför Shirley Clamp och sjunga med i en massa nonsenstexter samtidigt som man dricker skumpa gör jag inte. Hela grejen var ganska skrämande egentligen, och 90-tals fredagen var inte bättre den. Tiina Rosenberg sa något väldigt klokt på Tribunalen, att det saknas politik och kultur inom Bögvärlden, och jag vill hålla med henne. Det går inga bögar på barikaderna och deras uppfattning om kultur är om man har tur Zarah Leander och otur Sarah Dawn Finer. Jag har funderat lite på varför det är på det här sättet, och vill nog koppla till något annat som Tiina sa, nämligen att de flesta bögar är borgliga. Nu så ska jag inte sticka under stol med att jag är Grön Liberal (dock inte på samma sätt som Fredrik Federley) men jag tror att Tiina har rätt i det, i den borgliga homokulturens epicentrum ligger att gifta sig och skaffa barn, och sen sjunga med i Schlagers i bilen på väg till jobbet. Jag ska fundera ut en lite längre analys av detta men jag tror någonstans att det bygger på förhållningssätt till sexualitet kontra identitet och att vänstern hänger ihop med feminismen som hänger med lesbiska och kvinnor medan liberalismen hänger ihop med homosocialitet mellan män i rotary och med män. Som sagt var, en bättre analys kommer. Men min slutsats är Pride Park är en ganska rörig marknad med alla möjliga organisationer som vill tjäna Rosa Pengar och PK-poäng och Riksteaterns scen undangömd i skogen inte är så välbesökt.
En annan sak som jag funderat på är det här med Hetero, som vållat många debatter. Jag tycker det är lite olyckligt att det blir sånt bråk om det, men samtidigt kan jag förstå det. Det är lite en Heterofiering av festivalen, som giftermålet mellan en man och en kvinna på invigningen tex, det förstår jag inte. Intentionen i det hela är god, men jag är kritisk till tillvägagångssättet. Jag skulle vilja att man vred till det hela lite till, fokuserade på det politiska och obeväma med normer, men då kanske man inte kan bli sponsrad av Casino Cosmopol?