Nu har jag slutat ha semester, eller i måndags egentligen men tillbringade tre dagar den här veckan med att avsluta en kurs. Heliga Carina säger jag bara, att vuxna människor kan bete sig på det sättet som de gör ibland förstår inte jag. Nu så tänker jag vara en vuxen människa och inte gå in på situationen, men vi kan väl säga att vår grupp blev ett typ exempel, kursen hette ”Att leda lärprocesser” och handlade ganska mycket om gruppdynamik och hur grupper fungerar (eller i vårt fall, inte fungerar). Min grupp var tvungna att utesluta två medlemmar, som svarade med att göra ett ”rollspel” med titeln ”Autentiskt fall – Gruppen som försvann”, men det hela backfireade och de gjorde bort sig inför hela klassen. Hyckeleri tillhör det värsta jag vet, och att göra en sån sak och inte kunna stå för vad det egentligen rör sig ställer jag bara inte upp på, utan reste mig upp och gick ut. Att dessutom inte kunna erkänna sina egna fel överhuvudtaget är enligt mig ett tydligt tecken på bristande socialkompetens.
Men nu är kursen slut i alla fall och jag börjar jobba på riktigt imorgon (har smygjobbat nästan hela sommaren, men nu är jag tillbaka på riktigt). Har äntligen fått datumet för min Queervisning på Östergötlandslänsmuseum och ska börja jobba med det snart. Har en del andra projekt på gång också som jag börjat med så smått, jag ogillar den här tiden på året egentligen. Allt ligger i startgropparna och jag vet inte hur mycket som kommer igång, det är mycket möten och lite produktion. Jag skulle vilja att det var i mitten av september, då har allt kommit igång. Istället så går jag runt som på nålar och väntar på något; att någon ska komma tillbaka från semestern, att få ett besked, att någon ska höra av sig. Det är en anning frustrerande.
Men, på så sätt och vis så finns det vissa bra saker med det också, det är inte allt för ansträngande utan är en ganska bra start. Jag gillar att planera, sammanställa och tänka ut strategier, jag bara önskar att det var lite mer besked. Något av det värsta jag vet är att planera saker som inte blir av, eller när uppdrag strandar på lågt intresse hos de som anmäler sig. Det är frustrerande, när uppdrag inte ens ligger i händerna på uppdragsgivarna utan på deras ”kunder” (då jag mest jobbar för kommuner och studieförbund så känns kunder som fel ord), men jag har lärt mig att leva med det. Det är ett av frilansarens vedermödor, att du måste stå ut med att såna saker kan hända.
Det är bara att hålla god min och hoppas på det bästa, har en hel del roliga projekt framöver i höst som jag hoppas blir av, kommer såklart berätta mer när det går. Bloggen är tänkt att användas mer flitigt nu efter ”semestern”, vore ju trevligt med lite kommentarer också så att man vet att någon faktiskt läser.