”Jag vill bara inte bli en sån som nöjer sig” brukar jag säga ganska ofta, och det är ganska talande för mig som person tror jag. Jag vill ha allt, nu, genast, helst igår. Man kan kalla mig ett bortskämt medelklassbarn som är vant att få som jag vill, och även om det ligger något i det, så finns det en genomtänkt tanke bakom.
Att inte nöja mig är en överlevnadstrategi, det är den som tagit mig från Västervik, som gett mig de jobb jag velat ha och det liv jag har nu. hade jag vart en sån som nöjt mig hade jag bott kvar i Viken och i bästa fall jobbat på posten. Men jag strävar alltid efter något, att uppnå något, bli någon. Min drivkraft kommer från hat, bitterhet och avundsjuka, och det sticker jag inte under stol med. Det handlar om bekräftelsebehov, om revansch, om att visa alla jävlar som inte trodde på mig, att trycka ner de där som åkte på Mallis när min familj åkte till Hagaparken, om att visa att jag kan också för de där personerna som jobbar med sånt jag vill. Jag tvekar inte att erkänna att jag är avundsjuk på många, och på att jag beundrar dem, avundsjuka är ingen dålig känsla, det är en utgångspunkt. Folk säger ofta att man blir dränkt av bitterhet eller hat, men för mig är det som driver hela maskineriet som jag har byggt min verksamhet på. Lena Endre sa i ”Sommarpratarna” att hon inte är skådis för att få bekräftelse, jag har bara en sak att säga om detta: Hycklare! Den person som påstår att hon jobbar med media och/eller kultur och inte gör det för sitt bekräftelsebehov antigen ljuger eller borde byta jobb. För mig handlar mitt jobb om att få bli sedd, men även att vara ett föredöme.Jag vill hävda att man söker sig till den här branschen för att mata sitt ego, och gör man inte det så lär man bli förstörd av det (eller tråkig som Lena Endre).
Katrine Kielos skriver i Aftonbladet om Tomas Bodström och att han vill göra allt. Nu så tycker jag att Bodström är ganska irriterande, men jag kan inte mer än att säga att jag förstår honom, jag vill också göra allt. Men tillskillnad från Bodström så vet jag vart gränserna går. Men det slår mig med artikeln är egentligen folks attityd, att det är fult att vilja mycket. Detta är utfall av Jante, som säger att det är fult att vilja något med sitt liv. Riv Jante säger jag, skit i vad folk säger, sånt här gör mig så jävla förbannad. Anledningen till att jag driver företag är för att ingen ska kunna tala om för mig vad jag ska göra när, jag sparkar bakut när folk försöker bestämma över mig. Vad spelar det för roll om jag skriver mina texter klockan två på natten om de ska in klockan 10 dagen efter? Om jag jobbar som en galning i fyra dar och sen är ledig två? Men i Sverige så ska alla jobba på kontorstid och sen gå hem och vara med familjen, jag har insett att min mamma aldrig kommer inse att jag aldrig kommer jobba så, jag vill ha friheten att jobba som jag vill, och det viktigaste är väl ändå att jag gör det jag ska, gör det bra och gör det i tid?
Isabelle skriver idag om kicksökande, och det är precis så det är. Jag strävar hela tiden uppåt, mot mina uppsatta mål, och det gör mig lycklig, för jag vet att att jag alltid kan få det bättre. Jag är en Mary Poppins, kommer in med mitt paraply och förbättrar, hjälper till och förskönar sen så flyger jag vidare till nästa blomma. Jag är inget för kontinuitet, jag är för förändring. Med tydliga mål och drömmar så kommer man långt, och jag kan komma dit jag vill bara genom att genom att förlita mig på mig själv, och inse att saker kan ta tid. Och det handlar inte om att aldrig bli nöjd, det handlar om mål och delmål, och nya utmaningar. Antagligen kommer dagen då jag sitter där och ser att jag nått mina mål, och då frågan”vad ska jag göra nu”, en fråga jag får lösa när den kommer.
Det jag egentligen vill säga är, låt aldrig någon stå i vägen för dig och dina mål, det är endast upp till dig vart ditt liv tar vägen och nöj dig inte med Pytt-i-panna när du kan få Oxfilé (nu äter jag inte kött men det finns ingen bra metafor med veg mat).