Åsa Beckman skriver om Stig Larsson i DN, vilket får hela kultursvängen att svänga. Skämt å sido, idag så tänkte jag att vi skulle prata om manliga genier. Therese och Elin har redan skrivit om det, så nu är jag antagligen sist på bollen, men here goes.
Jag har väldigt, väldigt, väldigt svårt för män. Som konstnärer och framförallt som genier. Det kanske låter konstigt att som bög ha svårt för män, men jag anser faktiskt att det finns mer intelligenta och intellektuella kvinnor än män i världen. Jag är fullständigt oberörd av Carravaggio som konstnär, då är Artemisia Gentileschi mer intressant. Jag hatar Bob Dylan, Bruce Springsten och Ulf Lundell. Och Hemmingway, Strindberg och Almkvist rör mig inte i ryggen. Jag föredrar att läsa Brontë, Plath och Woolf, dessa författarskap är i och för sig kanon i den västerlänska litteraturen men har i alla fall mer att säga mig än tex Whitman. I mina bokhyllor är det mest kvinnor, man kan ju undra varför. Personligen så anser jag att de har mer intressant att säga och tillföra världen, deras författarskap påverkar och förändrar och är inte endast narcissistiskt navelskåderi.
Myten om det manliga geniet är för mig väldigt främmande. Jag har alltid haft svårt för att hitta manliga förebilder). Den här kulten är skapat utifrån ett patriarkalt system, från grekernas pederasti till dagens homosocialitet. Vi har en alltför stor beundran för männen, som låter dem göra som de vill. Genom att förminska kvinnorna så har männen kunnat ta för sig. Genom att låta dem förstå hur viktiga de är så får små pojkar stor betydelse. Flickorna har undertryckts och deras skapande har vart en protest mot deras situation, deras skapande blir mer intressant för att de inte fått allt förspänt utan behövt kämpa för något. Underdogen är mer intressant än medelklassens slynglar som lyfts fram som genier.
Myten som sådan är skapad under nationalromantiken, av mitt främsta hatobjekt: Goethe. Mitt hat mot Goethe och Den unge Werthers lidanden vet inga gränser. Detta avskräde till bok gör mig illamående, min enda önskan var att karln skulle dö hela tiden. Och detta ses som det främsta verket från förromantiken. Det är från det här som den missförståda konstnären uppstått. Romantiken bygger på konst för konstens skull, konstnären stod i fokus. Det är här vi har konstnärsbohemen (en stereotyp jag älskar i och för sig) men även männen som framstående genier. Det var inga kvinnor som lyftes fram, de var endast konkubiner eller en dekoration. Kvinnan negligerades, och här vi den myt som vi bland annat ser i Amelie från Montmarte (den filmen älskar jag oxå iofs) den smått beundrande tjejen med rådjursögon vars egen konst är ointressant. Kvinnan är ett bihang till geniet.
När Lise Meitner kom på tekniken att klyva en atomkärna så fick hon inte nobelpriset, det gick istället till hennes assistent, som var man. Och så här fortsätter det, kvinnan ses som ett undantag. Och hur många manliga genier finns det egentligen? När jag ser mig om idag så känner jag att jag ser upp till mer kvinnor än män. Män är objekt för mig, något att titta på och njuta av fysiskt. Behöver du en intellektuell utmaning, prata med en kvinna. Kvinnor har ofta mer intressant att säga. Generellt sett, empiriskt underbyggt. Hur detta kommer sig tar vi nästa gång (tillsammans med en utläggning om förebilder), men vi kan ju säga ”kulturell konstruktion” så länge.