#Prataomdet i Västerbottens Folkblad

När jag var tonåring i småstaden Västervik hade jag ett system som bestod av 3-4 äldre män jag brukade ligga med. Jag hade ännu inte kommit ut som homo och hade ingen att vända mig till, ingen att prata med och ingen i min ålder att träffa. Resultatet blev att jag upprättade ett system av män som jag alternerade mellan. Vi pratade väldigt sällan med varandra. Mest urskuldande. Innan jag lade mig ner och lät dem göra som de ville, allt för att få känna mig sedd. Jag hade ju ställt upp, jag ville. Men ändå så kunde det göra ont, men jag sa ingenting. På sätt och vis begick jag ett övergrepp mot mig själv som utsatte mig för det här.

Även när jag hade flyttat och kommit ut så fortsatte jag med det här systemet. I hemlighet. Med nya män. I backspegeln kan jag se ett mönster. Att ha sex blev ett sätt att skada mig själv på, men det var också det enda sätt jag visste för att få känna närhet. Det händer fortfarande att jag gör så. När min självkänsla tryter försöker jag ofta fylla tomheten med kravlöst sex. Jag har utsatt mig för alltför dumma saker i flykten undan desperationen. Jag har låtit män göra vad de vill med mig, samtidigt som jag räknat sekunderna tills det är över. Och antagligen har andra låtit mig göra samma sak mot dem. För vi vågar inte säga nej, vi har ju lovat. Genom att det var en sån hemlighet att vara homo fanns det inte heller någon att prata med. Det är just utanförskapet som skapar det här beteendet. Jag hyser en naiv tro att det ska vara lättare att vara ung och homo idag, men jag tror dessvärre att jag misstar mig.

Jag bör nog tillägga att jag haft väldigt bra kravlöst sex också, det är inte det. Men jag önskar någon hade sagt åt mig att det är ok att säga nej, att man ska ha sex med de man tänder på, för att man vill, inte bara för att ha sex. Jag önskar att någon hade sett mig. Framförallt önskar jag att vi hade pratat om det. Pratat om vad som är ok, att det är ok att säga nej. Om någon hade sagt att det var okej att vara gay hade jag antagligen inte utsatt mig för det här. Jag tror vi behöver kommunicera mer när har vi sex, så att det känns bra för alla inblandade. Men också att vi behöver samtala om sex, och om var gränserna går.

För vad är ett övergrepp egentligen? En kompis till mig träffade en gång en kille som hon låg med för att bli av med, i rädsla för att han annars skulle ha gjort något ännu värre. Är det ett övergrepp? Är det ett övergrepp att ligga för hussämjans skull? Eller om du inte sagt nej men ångrar dig i efterhand? Vi behöver prata om det.

Journalisten Johanna Koljonen drog i förra veckan igång en kampanj om att våga prata om gränserna för sexuella övergrepp på Twitter. Detta i svallvågorna efter misstroendet mot de kvinnor som anmält Julian Assange. Och vi måste våga prata om det, bryta tabun och prata om det som känns obekvämt. För annars kommer fler göra om samma misstag och klandra sig själva. Vi vill problematisera, visa på gråzonen. För om vi inte pratar, kan vi inte definiera var gränsen går.

Publicerat i Västerbottens Folkblad 22/12