Stanislavskij vs Brecht

Häromdagen när jag gick på väg för att möta en kompis jag inte sett på länge så var den en sak som slog mig.  I tre dagar innan hade jag jobbat med min manus till Ung scen/lab tillsammans med ensemblen på Ung scen/öst och min handledare. Vi är tre dramatiker i labet och har alla skrivit väldigt olika manus. Men jag kan inte komma ifrån att mitt känns mest kämpigt att skriva (antagligen så känner alla så), det är som att skriva i en uppförsbacke. Men där i den rent fysiska backen så slog det mig, skillnaden mellan Stanislavskij och Brecht. För den som inte känner till så är Konstatin Stanislavskij upphovsman till den naturalistiska teatern medan Bertold Brecht stod för Verfremdung som var en teaterform som rev illusioner och den fjärde väggen.

När jag gick tvåan på gymnansiet så spelade jag Gusten i Hemsöborna. Jag kämpade och slet med den rollen och fick till den i slutet av föreställningsperioden, men kände mig aldrig riktigt nöjd. Under en av skolföreställningarna förstod jag varför. Jag stod inför publiken och sa min replik ”Näe pastorn, jag tycker det är mera synd om mig” och då var det en tjej i publiken som svarade ”Jaa, det tycker jag också”. Och det var då det slog mig, vad som kändes fel. Jag kunde inte ta in publiken i föreställningen. Både före och efter Hemsöborna så hade jag sysslat mest med publikinteraktiv teater i form av guidade teatervandringar och liknande. Hemsöborna blev mitt farväl till den naturalistiska teatern, åtmistone som skådespelare. Efter det så fortsatte jag med det interaktiva, och skrev bland annat ”Rådhuset – en teatervandring” och ”Leken i Kärleken”. På nått sätt har jag alltid jobbat med att ta in publiken i det jag gör. Fram tills nu.

Nu skriver jag en Stanislavskij-pjäs för första gången. Jag skriver en pjäs med den fjärde väggen tydligt upphissad och fast mot publiken, där handligen i sig står i fokus och publiken är endast åskådare. Man kan undra varför, nu när jag har chansen att skriva nåt lite större. Det handlar om historien. Historien som jag berättar kräver att spelas på det sättet, nånting annant skulle inte funka. Det känns nästan konstigt att ta in publiken i den här historien, det måste finnas en distans. Genom distansen så kan texten nå djupare.

Men det handlar också om utmaningar. Jag gillar inte att upprepa mig, att göra samma saker.  Här har jag chansen att utvecklas och lära mig något, att bli bra på något jag inte behärskar riktigt. Genom att tvinga mig själv till att skriva på ett sätt som jag inte är van vid så kan jag utvecklas och lära mig nya saker. Det tror jag är det viktigaste. Det var det jag insåg under min promenad i det kyliga Vallaområdet, några dagar in i 2011. Den misstro mot min talang som jag känt fick en förklaring, jag gjorde ju faktiskt nåt helt nytt. Jag tror det är viktigt att utsätta sig för sådana saker, det är så man utvecklas som människa. Efter de här dagarna har jag återfått mitt självförtroende och känner att jag har potential att utveckla texten åt rätt håll, jag behövde bara en knuff (och att få se texten på golvet och se vad som funkar och inte funkar).

Bertold Brecht har en särskillt plats i mitt hjärta och så kommer det förbli och jag vet inte om jag nånsin mer kommer skriva nån mer naturalistisk teater efter det här, men det känns i alla fall bra att försöka.