Ungefär så sa Mae West om den eviga myten att lycka inte kan köpas för pengar. Det finns få saker som provocerar mig så mycket som folk med köpstopp och folk som pratar om lyckoforskning.
Kah tycker köpstoppare och konsumtionsminimalister och vad allt det nu heter har ett stort tankefel, nämligen i hur de ser på konsumtion. Konsumtion handlar om val, och varför man handlar. Och framförallt vad och hur. Här har nog de och jag samma utgångspunkt. Men jag tror på aktiva konsumenter, som köper ”rätt” och gör aktiva val. Jag tror det är mer effektivt att köpa kläder och möbler med shysta vilkor än att inte köpa alls. Annars kommer det bara resultera i att folk som inte är medvetna (eller lata, snålla, oengagerade unt zu weiter) endast är de som köper och företagen endast tillsaluför prylar med etisk problematisk bakgrund.
Men den stora invändningen jag har är i synen av kommersialism och handel, att det skulle vara något fel i att köpa saker, och att det inte skulle gå att köpa lycka. Jag köpte häromdagen filmer jag länge velat och behövt se och kände mig lycklig över det valet. När jag hittar byxor som passar och som får min komplex att minska känner jag också en lycka, på samma sätt som när jag köper en ny telefon och njuter av den faktiskt fungerar tillskillnad från min gamla. Är den lyckan mindre värd än andras lycka, ska vi börja ställa känslor mot varandra på det sättet nu? Man kanske inte kan köpa lycka för pengar, men saker kan göra dig lycklig.
Däremot håller jag med om tanken på medveten konsumtion och att vi måste fundera över vad vi köper, att pengar inte växer på träd och att det är viktigt att lära sig pengars värde. Jag har lärt mig pengars värde baklänges, genom avundsjukan i min klasskamraters konsumtion och utlandsresor, där lärde jag mig vad pengar betyder. Detta har gjort att jag idag är sparsam (jag tycker att allt över 150:- för kläder är dyrt innerst inne) men samtidigt gärna spenderar pengar, men gör val för vad jag lägger mina pengar på.
Att göra val för vad man lägger pengar på tror jag ger mer än att bestämma att man inte får köpa nytt av ren princip.
Insiktsfullt. Jag skulle bara vilja tillägga att jag tror det är en ytterst liten andel av alla våra inköp under ett år som är ren okynnestshopping. Börja räkna alla de transaktioner du genomför och stäm sedan av hur många av dessa som grundade sig i ren hedoinism. Jag tror du kommer bli förvånad över hur stor andel av din konsumtion/köphysteri som var alldeles nödvändig. Från toapapper till häftapparat.
Lustutgifterna är fortfarande rätt höga i samhället eftersom de infattar stora, enskilda kostnader, såsom sportbilar och thailandresor. Men till antalet är de väldigt få jämfört med alla nödvändiga inköp.
Slutsatsen är att konsumtionskritik blir en marginalföreteelse när underlaget för kritiken är så liten.