I helgen var jag med om något som jag bävat inför i flera år. En av mina bästa vänner gifte sig. Jag är av princip emot äktenskapet eftersom att det bygger på en osund ägarstruktur, rent historiskt så övergick kvinnan från fadern till den äkta maken (därav traditioner om att ”be om hennes hand” hos pappan och att pappan överlämnar bruden) och var en ren affärsöverenskommelse. Det jag främst vänder mig emot är det här med ”min” man eller ”min” fru eftersom att detta skulle betyda att individer kan äga varandra.
Något som brukar göra mig ännu mer upprörd är folk som följer traditioner utan att fundera över varför. När Kronprinsessan Victoria blev ledd av sin far (vilket är en amerikansk tradition btw) så förstärkte hon detta. Det är inget fel att gifta sig, att gifta sig i kyrkan eller be om sin frus hand av hennes far, i sig, problemet är när man inte funderar på varför man gör detta. Varför gifta sig i kyrkan om man inte tror på gud till exempel? Varför insistera på att ha en bakelseliknandeklänning på sig, eller andra saker man ”ska” göra. Allt det här är helt ok, så länge man funderar på varför man vill göra det.
Innan har jag inte heller riktigt förstått varför folk vill gifta sig, behövs en ring för att få sin kärlek godkänd? Men, på väg till bröllopet var det en sak som slog mig, att inför en massa människor stå och svära på sin kärlek och att man vill leva tillsammans är något väldigt fint. Det är modigt, väldigt modigt. Och nu när samkönade par får gifta sig så kan jag känna att det verkligen finns en poäng med det, för det handlar om att få sin kärlek godkänd, accepterad, på papper. Av både stat och familj, av världen, att känna och veta att man hör ihop.
Min sista invändning har alltid varit att folk tenderar att tappa bort sig själva i det hela, att drukna i traditioner och bli nåt opersonligt mishmars. Men inte det här, det här var precis så som jag förknippar Jeanette; svart klänning, kort (borgerlig cermoni), avspänt och väldigt personligt. Det märktes att det var personligt, och precis som de ville ha det. Och det här har varit väldigt viktigt, för min och Jeanettes vänskap har alltid byggt på en genomsyrande bitterhet och avståndstagande till traditioner, och att se ett bröllop som verkligen går ihop med de idealen är väldigt starkt.
Jag har alltid sagt att jag inte ska gifta mig, men efter den här helgen börjar jag vackla. Så länge bröllop får handla om att få ett bevis att ens kärlek är accepterad så visst. Men det blir inget ”tager du XX till din…”, ingen kyrka och absolut inget ”tills döden skiljer er åt” (eftersom att jag inte tror på evig kärlek eller att lova saker man inte kan hålla).
Jag vill avsluta med delar av det tal jag höll:
Janne (Jeanette) nu tar du du ann ett äventyr där jag inte kan vara med, utan bara se på. Ett äventyr som inte slutar här, utan som börjar. Men jag vill säga en sak, sluta aldrig vara bitter med stil, sluta aldrig vara du, sluta aldrig vara Janne.
Skål, för Jeanette och Tobias, som får även bittra att hoppas.