Som utlovat kommer nu en uppföljning om inlägget om bröllop. I samband med detta har jag börjat plöja den amerikanska versionen av Queer as Folk. Den serien kommer jag avhandla i ett eget inlägg vad det lider, men nu tänkte jag börja med att ta upp hur den belyser relationer och framförallt mellan karaktärerna Brian och Justin. Jag vill redan nu säga att jag bara sett säsong ett och två avsnitt av säsong två (och den som säger något om vad händer i resten av serien får stryk) och jag vet hur infantilt det är att basera tyckande på fiktiva karaktärer (detta ska jag också ta upp i ett senare inlägg). Men det man lär sig av den relationen är balansen mellan beroende och omhändertagande. Och det är här mina åsikter om relationer kommer in. Något av det det mest irriterande jag vet är när människor försvinner iväg i sitt förhållande, smälter ihop till en individ och blir beroende av varandra, och detta ser jag omkring mig hela tiden. Det är här i min relationskritik ligger, i berondet. För mig vars främsta rädsla är att inte kunna ta hand om mig själv (därav min åldersnoja och fobi mot äldrevården) känns den här formen av relationer väldigt destruktiva. Finns det något mina föräldrar var noga med i min uppfostran så var det att göra mig självständig, dessutom har mina föräldrar under större delen av mitt liv bott på olika platser av landet på grund av jobb. Men framförallt, jag ser dem inte som beroende av varandra utan som att de tar hand om varandra och det är det jag tycker är viktigt.
Så vari ligger då min kritik mot äktenskapet? Jo, i att det suddar ut individen och binder den vid en annan, att man rent juridiskt blir beroende av varandra ( man får även mer trygghet än vad man har som sambos i och för sig) men framförallt för att det grundar sig på en norm av att man måste bo ihop som ett par men också att man äger varandra och sålunda går från två olika individer till att bli en. Och då har vi inte ens talat om monogamin. Äktenskapet är alltså ett sätt, för att citera Turid, ”Låsa folk i sina falska roller och låtsas som om det är bra” eller mer konkret låsa folk vid varandra och vid sitt hem.
Men det finns en anledning till att försvara äktenskapet anser jag, och det är det faktum att det legaliserar relationer som av vissa ses som omoraliska. Äktenskapet är mer än en tradition, det är en politisk handling som ger dig en grundtrygghet i samhället, det får du inte glömma. Men det viktiga, som jag lärt mig av Brian Kinney är att det viktigaste är att man tar hand om varandra, inte är beroende av varandra i en relation. Man behöver inte bo ihop, man behöver inte gifta sig, man behöver inte vara monogam, men man tar hand om varandra. Jag skulle inte kalla mig relationsanarkist, men dock relationskritiker, framförallt är jag kritisk till vad som anses utgöra en relation.