Ibland är kärlek att låta gå

Tidigare i veckan så såg jag klart den amerikanska versionen av Queer as folk, och eftersom det vägrar släppa mig och mitt medvetna så tänkte jag nu skriva av mig lite om denna serie som sändes mellan 1999 och 2005 men som ändock fortfarande känns lika aktuellt. Med den här serien så har jag även börjat sönderanalysera TV så nu finns det ingenting jag kan insupa utan att analysera längre. Det som främst kommit att intressera mig är två saker, dramaturgin och relationen mellan Brian och Justin.

Vi börjar med Dramaturgin. Serien bygger på en brittiska serien med samma namn som sändes före den amerikanska, den första säsongen bygger sålunda på föregångaren. Men i den amerikanska så har de tagit det till en helt nivå och förbättrat det i den brittiska serien som kunde förbättras (sägas bör är att den brittiska serien håller en hög nivå). Den amerikanska serien går över fem säsongen och låter karaktärerna och relationerna utvecklas i en bra takt (även om det knyts ihop för mycket i slutet, jag kommer till det) och har en bra balans i varje avsnitt, de lyckas dessutom blanda politik och vardagliga bekymmer på ett balanserat sätt. Men framförallt så finns det en tydlig dramaturgi, både över hela serien men även i varje avsnitt. Det finns en tydlig dramaturgisk kurva med crescendo och peripeti där varje parallell historia har sin egen utveckling men ändå binds samman. Just det faktum att varje karaktär har sin egen båge och historia är något som jag tycker är bra, det blir inte som i de flesta fall där någon glöms bort och kommer på efterkälken utan här får faktiskt alla plats.  Det här håller sig till sista avsnittet ungefär, där de olika historierna inte har samma takt och hälften av dem är färdiga medan de tre andra inte riktigt är färdiga utan knyts ihop på ett konstigt sätt. En av dessa är den relation som går igenom hela serien och som påverkat mig mest, den mellan Brian och Justin. denna kommer jag nu gå in och närstudera, vilket innebär en risk för spoilers. Du är nu varnad.

 

 

För att förklara relationen och det dramaturgiska problemet men även det genialiska krävs en bakgrundshistoria. Brian motsvarar den brittiska seriens Stuart, den ständiga playboyen som inte tror på relationer då han anser att detta är en heterosexuell illusion, hans motto är istället att aldrig be om ursäkt och gå från blomma till blomma. Brian är den snygga och självsäkra som får den han pekar på.

Justin är i seriens början 17 år och har precis insett att han är homosexuell, han söker sig till Pittburghs gaykvarter (liberty aveny) där han blir uppraggad av Brian och får följa med honom hem och senare kommer att förlora sin oskuld till Brian (personligen hatar jag uttrycket ”förlora oskulden” men låt oss inte gå in på detta just nu). Justin blir till Brians stora förtret förälskad i Brian och börjar förförölja honom. Brian försöker skaka av sig Justin men när han inser att Justin inte kan bo hemma på grund av sin homofobiske far så låter han Justin bo hos sig, men är på det klara med att de inte är ihop. I slutet av första säsongen så frågar Justin om Brian vill följa med honom på hans bal, vilket Brian vägrar. Men i slutet så dyker han upp där, och de dansar tillsammans. I slutet så går de ner till Brians bil för att säga farväl, Justin blir då misshandlad på väg från bilen. Brian för Justin till akuten och säsongen slutar med att Brian sitter gråtande och blodig i akutrummet.

I säsong två har Justin blivit rehabiliterad, han är kvar på sjukhuset. Brian besöker honom inte men står utanför hans rum och bevakar honom varje natt, utan att låta Justin veta att han är där. När Justin blir frisk och kommer ut från sjukhuset så söker han upp Brian, varpå hans mor uppmanar Brian att låta Justin vara. Men Justin vägrar och modern söker återigen upp Brian och övertalar honom att ”ta Justin” och Justin flyttar in hos Brian. Relationen mellan dem stärks, Justin återhämtar sig och även intimiteten mellan dem blir starkare när Justin först inte är redo för att ligga med Brian, men kommer senare över tröskeln och de förenas. Deras relation kommer dock att plågas av att Justin känner sig förbisedd och oifrågasätter deras relation, varpå Brian förklarar att de inte är gifta och inte har ett vanligt förhållande; men han föredrar att komma hem till Justin. Resultatet blir att de får ligga med andra, så länge de bara gör det en gång, och inga kyssar med andra. Justin kommer dock att hamna i problematiken att han förälskar sig en kille som är beredd att göra allt för honom och kan ge honom monogami, andra säsongen slutar med att Justin lämnar Brian.Men det händer mer än så, Brian övertygar Justin att söka till konstskola, betalar till och med hans utbildning och senare en dator till Justin så att han kan teckna med den. Justin och Brians bästa vän skapar en seriefigur till Brains ära som kallas rage.

I den tredje säsongen lever Justin bohemliv med sin nya kille, men inser efter ett tag att gräset inte är grönare på andra sidan. När killen till slut är otrogen mot honom så gör han slut med honom och fäller en för analysen viktig replik ”Brian lovade mig ingenting”. Varpå han försöker få Brian tillbaka genom att söka praktikplats på den reklambyrå Brian jobbar på, vilket han får. Brian är till en början inte helt positiv till detta men går till slut på med praktikplatsen, vilket resulterar i en återförening mellan dem och de återgår till sitt statusquo. Justin börjar nu försöka bygga upp sin självständiga identitet och fortsätter bo ihop med en vän istället för med Brian. I mitten av säsong av fyra drabbas Brian av cancer, vilket han undanhåller för Justin. När Justin av misstag får reda på det och senare berättar för Michael så kastar Brian ut honom. Detta avslöjar han för Michael beror på en räddsla för att Justin kommer lämna honom senare på grund av sjukdomen. Detta får Justin att bryta sig in i lägenheten och laga mat åt Brian, detta gör Brian rasande, varpå Justin puttar omkull Brian och förklarar för honom att han har flera skäl till att lämna Brian, men cancern är inte en av dem. Med de orden skickar han Brian i säng och tar hand om honom. Senare i säsong fyra bestämmer sig Brian för att cykla ett lopp från Toronto ( I Kanada) till Pittsburgh, detta trots att han skadad efter sin cancer fortfarande, detta för att trogen till sin karaktär måste visa sig stark. Han kommer nu även att skada en arm och genomför loppet skadad och illamående. Efter loppet är han skakat men har fått en uppenbarelse, han vill att Justin flyttar in på riktigt och frågar ”Shall I make place for your drawers in my drawers?”. Justin har dock fått ett jobberbjudande med filmen om Rage och måste åka till L.A.

I början av säsong fem så befinner sig Justin i L.A. och Brian är hemma i Pittsburgh och deras relation är på sparlåga. Brian konstaterar att Justin antagligen inte kommer komma tillbaka, men filmen blir inställd och Justin återvänder, till att finna Brian i säng med en annan – vilket mest får honom att skratta. Senare frågan han Brian om erbjudandet står fast, varpå Brian öppnar en låda brevid sängen, lådan är tom.

 

I samband med återvändande så börjar omgivningen runt dem bilda monogamiska konstellationer och Justin inser att Brian inte kan ge honom det. Varpå han återigen gör slut med Brian och flyttar hem till Michael och hans man. Varpå Brian ställer till med en scen och beskyller Michael för att förgiftat Justin med sina borgerliga ideal och hävdar att Justin var lyckligare innan, innan han ville ha saker som Brian inte kan, eller rättare sagt och som han själv påpekar, inte vill ge honom. Ett jättegräl utbryter mellan dem och Brian erkänner i ett svagt moment att hans föräldrars krossade äktenskap har fått honom att göra sig ovän med de två personer som betyder mest för honom. Brian har i sin iver för att upprätthålla dekadensen köpt upp den förre detta och nu nedlagda gayklubben Babylon, han lånar ut den för en manifestation mot förslag 14. På väg till flygplatsen för att åka till Australien så får han höra att en bomb detonerat på klubben, han återvänder och letar fram Justin i röran. Nu, för första gången i hela serien, säger han till Justin det som Justin och de andra väntat på hela hela serien. ”I love you”. Justin väljer dock att inte ta tillbaka Brian eftersom han fortfarande inte kan få det han vill, ett gift liv. Brian köper då ett hus till dem, säljer sin gamla lägenhet och Babylon, för att visa sin kärlek samt friar till Justin (vilket han gjort en gång tidigare efter explosionen då Justin säger nej, för det är inte Brians grej, samt säger att hans egen lägenhet får duga så länge, även om den inte har tennisbana, pool och stall, vilket huset senare visar sig ha). Justin och Brian bestämmer sig alltså för att gifta sig, till allas stora förvåning. Men i sista avsnittet inser de att håller på att offra det hos sig själva som får dem att älska varandra; deras självständighet. Justin håller på att tacka nej till en konstkariär och Brian har gått ifrån att vara inne bara på sex och dekadens för att istället bli en hemmamysare, detta för att ge Justin det de vill ha. De ställer in bröllopet, och i deras sista scen har de en närgående och vacker sexscen innan Justin ska med sitt flyg till New York. Här hade serien kunnat sluta, med Brian ensam i sin säng, men manusförfattarna väljer att göra en fadäs som gav mig en sömnlös natt.  Michael drar med sig Brian till den nedgågna Babylon lokalen där de blir vänner igen på riktigt, och de har en sista dans. Men inte här heller slutar serien, nej istället så fortsätter de med att Babylon återuppståt och de alla (utom Justin) dansar där igen. Varför är jag då upprörd över detta? Jo för att det tillåter inte Brian att utvecklas, han är den enda karaktär som inte utvecklas utan som återgår till samma personlighet. Detta är ett exempel på vad jag brukar kalla för tanken på individ som enhetlig. Jag tror människan är kontextuell, vi skapar oss själva i varje ny kontext och efter varje förutsättning. Man kan alltså inte säga att det finns en personlighet, vi är ett komplext verk av flera stycken komponenter som påverkar oss i varje händelse. Det naturliga för Brian hade varit att utvecklats, antingen följt med till New York och satsat på sin karriär där, eller så borde han ha utvecklats på plats. Det som hänt är en skymf mot mänskligheten och dess möjligheter att utvecklas, Brian blir clownen som ska underhålla.

 

Men det som är intressant är som sagt var relationen mellan Justin och Brian och vad man kan dra för slutsatser av den, man kan säga att deras relation bygger på följande maximer:

• Ett förhållande bygger på omtanke och inte på beroende.
• Ett förhållande bygger på att individerna i det inte förlorar sin egen personlighet utan är två individer.
• Ibland måste man se bortom sig själv och se att det största man kan göra är att låta den andra gå, för att det är det bästa för relationen.

Genom att de inte gifter sig i slutet utan istället väljer att gå isär så visar de att kärleken till varandra gör dem starkare, men också svagare. De blir inte lyckligare ihop, utan genom att göra det som är bäst för dem själva. Genom att ge upp sig själv för en annan så minimerar de sin egen lycka, för förhållande kommer alltid vara det som fick dem att försaka något. Genom att istället gå skilda vägar kan deras kärlek bli starkare, de kan utvecklas på skilda håll och skulle de mötas igen så skulle det finnas en större chans för dem att bli lyckliga. Men framförallt handlar det om att riktigt kärlek är att den andra är lycklig, inte att man själv är det och då kan det vara det bästa att låta den andra gå. Genom hela serien förstår man att deras relation bygger på att de tar hand om varandra, de finns alltid där och även när de inte är tillsammans så försvarar de varandra. Men framförallt så vägrar de bli beroende av varandra, deras förhållande bygger på att de är två olika individer. Vad jag menar med att bli beroende har för mig en personlig innebörd. Mina morföräldrar älskade varandra väldigt mycket, vilket märktes i att min morfar vägrade släppa taget när mormor blev dålig. Under de sista 10 åren förvandlades mormor till ett paket, men morfar envisades med att ta hand om henne så länge som möjligt själv. Vilken annan vettig människa som helst hade stuckigt, eller låtit henne vara på ett hem hela tiden. Men inte morfar, han kämpade, och när mormor till slut dog så kunde han för första gången på 10 år tillåta sig känna efter och ungefär 8 månader senare dog han också. Det här är riktig kärlek för mig, och därför står ett kort från deras ungdom i min bokhylla.

Nu undrar ni säkert vad detta har med vartannat att göra? Jo, för morfar var mormor ingen plikt eller börda, det var hans fru. Kärleken kan skapa starka band. Bandet mellan Brian och Justin är lika starkt, men funkar på ett annat sätt. De försvarar varandra, och även om det finns ett monetärt beroende, så är det känslosmässiga inte på det sättet. De väljer att avstå att leva ihop för att de ser att det inskränker dem som individer, hade de gått samman och gift hade deras existens varit beroende av den andre, genom deras uppoffringar. Jag tror det är farligt att uppoffra sig för nån annan på det sättet, och att det går att bygga ett förhållande på friheter istället för krav. Jag ser mig inte som en relationsanarkist, eller kärlekskritiker heller för den delen. Det jag ser mig som är ( i likhet med Brian) relationskritiker. Jag ser folk omkring som när de går in i en relation ger upp sig själva och blir en gemensam individ, jag ser folk som offrar sig själv för andra, framförallt så ser jag hur samliv inte alltid är av det bättre för många. Mina egna föräldrar har varit särboende i 10 år beroende på jobb och studier och jag tror det har räddat deras förhållande.

Den viktigaste lärdomen av Queer as folk som man kan dra är att kärlek handlar om att se till det som är det bästa för den andra, att leva ihop är inte alltid det bästa för relationen. Justin blev det som Brian lovade att göra honom till ”den bästa homosexuella som finns” och i det så ingår att våga släppa taget, och ge deras relation en riktig chans inför framtiden.