En tendens i samhället som oroar mig är detta med att vi förväntas inte uttrycka några känslor. I alla fall inte så kallade ”negativa känslor”. Dessa ”negativa känslor” är exempelvis ångest, depresion, ilska, bitterhet, sorg och så vidare. Vi har en nästan panisk rädsla för starka känslor i vårt samhälle, även för starkt uttryck glädje och så vidare. Detta leder till en avskalad människa där bara enskilda, godtagbara, känsloyttringar är acceptabla. Ännu värre blir detta applicerat på arbetsmarknaden där din ”anställningsbarhet” är i relation till dina känslouttryck. Vi uppmanas att inte vara öppna med hur vi mår i sociala medier eftersom detta kan skada vår image, vilken arbetsgivare skulle vilja anställa en person som har ångest, uttrycker ilska eller har ett bittert synsätt?
Jo, ja. För mig är det viktigaste att en levererar, att det som skall bli gjort blir gjort. Jag arbetar hellre med människor som ärligt uttrycker sina känslor än de som kväver dem i någon slags anda att verka oberörd. För det är det det du är, oberörd och känslokall. Omänsklig. Jag vill inte stå upp för ett sådant samhälle, jag vill inte heller stå upp för ett samhälle som pratar om negativ energi eller energitjyvar, som anser att det viktigaste är att man är glad och trevlig. Naturligtvis är detta viktigt inom service-branschen i möte med kunder och besökare, men det är skillnad på detta och hur vi agerar i vårt privata.
Ett annat fenomen jag ofta stöter på är att jag som föreläser om normer förväntas vara fri från fördomar och normer, att jag skall stå upp för en utopisk människosyn hela tiden. Något jag ofta säger är att alla har fördomar, det viktigaste är att känna till att vi har dem. Jag står för att jag har relationsnormer som säkerligen är heteronormativa, att jag har fördomar mot norrlänningar, skåningar, elektriker och folk från Åtvidaberg. Men, och detta är viktigt, jag tar inte dessa som sanningar utan blir gärna överbevisad. Jag tror det är viktigt att erkänna att vi har fördomar, att vi inte behandlar alla lika trots att vi vill det och att vi alla har normer som påverkar oss även om vi har en ideologisk övertygelse om något annat. Det jag pratar om på mina föreläsningar är att man behöver ett aktivt förhållningssätt och behöver arbeta med frågorna hela tiden, på lång sikt. Vi kommer inte skapa en ny värld imorgon och det viktigaste är att börja hos sig själv. Problemet är de strukturer som upprätthålls i vardagen, och som vi bör och kan arbeta med. Men samtidigt kan vi inte begära att personer skall vara helt igenom korrekta hela tiden, för då hamnar vi i ett läge där vi inte vågar kommunicera av rädsla för att kränka någon. Var istället lyhörd, respektera den du pratar med, vill den bli kallad för hen, kalla den för hen. Detta är en grundnivå, sedan bör man se över vad man säger. För det är det allt handlar om, att förhålla sig till vad man säger och vilka åsikter man har.
Jag vill inte leva i ett samhälle där vi inte får uttrycka våra känslor, vilka de än må vara. Att få vara arg är något som borde ses som att personen är engagerad, eller, faktiskt har en befogad ilska. Vi blir stressade, vi glömmer bort saker, vi pratar först och tänker sedan. Vi är människor. Glöm aldrig det.