För 10 år sedan, den 7:e augusti 2005 sändes det sista avsnittet av Queer as Folk. Här är min text om serien.
- What kind of homosexual are you?
- That kind that sleeps whit men.
Citatet är från den amerikanska serien Queer as Folk, en serie som ändrade hur homosexuella gestaltas inom TV-mediet. Queer as Folk vågade låta homosexuella vara subjekt och ha sexuella möten som inte framställdes som problematiska, utan att blunda för den verklighet som präglar den som avviker från normer. Det politiska låg i att våga visa på att det privata är politiskt, vad vi gör med varandra och hur vi organiserar våra förhållanden är en politisk aktion. I serien kommenteras deras kritiker parodiskt, genom meta-serien Gay as Blaze om välordnade homopar i villaförorten som fördömer dekadens, promoskiuösitet och allt utanför den välordnade asilimatoriska tryggheten.
10 år senare kom denna serie att bli verklighet. Eller inte riktigt, men i serier som The modern Family och The new Normal känner vi igen spåren. The New Normal kretsade kring ett välbetalt homopar som skaffar barn via värdmödraskap. Totalt oförblommerat och utan att reflektera över sin maktposition, men de fick I alla fall kyssas. Det är mer än vad man kan säga om paret i Modern Family, som trots att de har adopterat ett barn inte har kyssts en enda gång.
Den amerikanska forskaren Lisa Duggan har kallat detta för den moderna homonormativiteten. Duggans analys, som framförs i boken The Twilight of Equality, är att hbt-rörelsen har gått från att ta avstånd till assimilationen till att göra den till en strategi. Istället för att ifrågasätta samhällets organisering av relationer med äktenskapet som en stadig bastion att åtråvärt placera på en piedestal och där en viss form av medelklass liv framställs som ett märke på vad en annan forskare, sociologen Beverly Skeggs, kallar för respektabilitet. Detta har blivit den moderna hbt-rörelsens mål och mening. Det könsneutrala äktenskapet, insemination av lesbiska, värdmödraskap, allt för att passa in i bilden av den lyckliga familjen. Men det slutar inte där, för inte nog med att dessa frågor blivit så centrala, de har dessutom blivit apolitiska. Privatsaker i hemmets trygga sfär. Vad som är politiskt förskjuts och blir något svårt och jobbigt, en kamp i fjärran medan det som sker i hemmet är något annat. Det är så här en polisk rörelse tappar sitt existensberättigande, när frågor slutar vara politiska och då det finns en föreställning om ett mål som går att nå. Vad har då hänt på de 15 respektive 10 år sedan serierna slutade? Vi har en annan politisk verklighet idag? Eller? Som såg innan, finns det fortfarande serier som upprätthåller den här formen av inställning. Men i den Fenix aska som Queer as Folk lämnade efter sig reser sig fler grupperingar och typer av serier där det queera får olika funktion, betydelse och mening.
I want you to be the best homosexual you can possibly be
Centralt i den amerikanska serien är den okonventionella relationen mellan den från början 17-åriga oskulden och den 30-åriga reklamaren som faktiskt får varandra i slutet och där maktförhållandena blir motsatta har en hel del att lära oss om kärlek. Vad som är en sexuell utflykt i den brittiska serien är i den amerikanska dess kärna. Det blir en resa där vi får följa Justins resa och utveckling i jakten på sin identitet med stapplande snedsteg och fallerande försök att finna sin plats i livet. Men det är ingen komma ut-berättelse i dess begränsade betydelse, eller som Justin säger till sin mor när han tvingats med till kuratorn ” I like dick. I wanna get fucked by dick. I wanna suck dick. I like sucking dick, and I’m good at it too”. För Justin är det ingen fråga om vad han är, utan snarare på vilket sätt han är det. I den australienska serien Please Like Me är det Joshuas komma ut process som blir ett klister i en serie av utvecklingar, hans moders sammanbrott, faderns nya familj och kärleksintressen, alla påverkas av denna komma ut process. Men om du skrapar lite på ytan ser du att det egentligen är tvärtom. Komma ut-berättelsen är en något bespottad stereotyp i de här sammanhangen, det framhärdas gärna att detta med komma ut inte längre är en stor grej och att det inte är lika relevant, att det begränsar berättandet och bara ger en form av berättelser. En något inskränkt inställning skulle jag säga. Även om det behövs flera sorters historier så kan vi inte blunda för hur situationen ser ut för unga hbt-personer och att det snarare är normer om sexualitet, liv och kärlek som skapar hinder än personerna själva. I Empire är det den amerikanska musikindustrins normer som är i fokus. Familjen Lyon driver skivbolaget Empire, med pappa Lycious i täten. Den ena sonen, Jamal, behandlas styvmoderligt för sin homosexualitet och hanterar detta genom att förvandla pappans PR-jippo genom att ta faderns mest kända låt och förvandla texten så att det framkommer vilken sorts begär som Jamal har. Poängen här är att musikindustrin inte är så öppen och kreativ som kan tyckas, varför det får en större genomslagskraft. När Love Antell gjorde en gayversion av Carolas ”Tommy tycker om mig” i fjolårets upplaga av Så mycket bättre visade han på sprängkraften i att våga bjuda på sig själv.
Men komma ut är mer än att slå in dörrar och berätta för andra, det finns historier om vägen dit som är nog så viktiga. Ett sådant exempel är The Fosters, skapad av Peter Paige som medverkade i Queer as Folk, som handlar om ett gift lesbiskt par av olika hudfärger och deras fosterbarn. I The fosters finns det en berättelse om tolvåriga Jude som är intresserad av sin kompis Connor, i en uppmärksammad scen från tidigare i år ses de två killarna hålla händerna på bio. Ett besök de gjort med varsin tjej för att kunna passera. Det blir viktigt för att det visar på att samkönad begär inte är något som endast förekommer vid en viss ålder och under särskilda upplevelser. I ett senare avsnitt kommer nästa steg i detta, när de två kysser varandra. Två yngre tonåringar av samma kön som kysser varandra, på allvar, och för första gången i Amerikansk television. Det är så The Fosters jobbar, med markörer i det lilla. Du behöver inte använda sex för att vara provocerande, det räcker med att ge liv till osynliga grupper eller visa på andra familjeformer än vad som vanligtvis syns för att skaka om grundvalarna i det konservativa Amerika. Serien är inte bara en svidande kritik mot det omgivande homofobiska samhället utan också mot det amerikanska fostersystemet och kommersiella intressen i skolan. Paige ger röster åt marginaliserade grupper och ger dem en egen röst, låter dem vara subjekt, och håller en realistisk ton i det han gör. Småputtrigt må hända, men han visar att det revolterande kan ligga i de små sakerna.
Men vad handlar egentligen Queer as Folk om då? Jo, homosexuella (företrädesvis) män i (företrädesvis) 30-års åldern. När Queer as Folk var i sitt slutskede kom dess lesbiska syskon, The L Word. Nu flyttades perspektivet till en grupp män i Pittsburgh till Los Angeles lesbiska värld. Kvinnorna i Los Angeles har tydligen lika mycket sex och intriger som männen i Pittsburg men här började faktiskt den kritvita ytan blandas upp med mörkare kulörer och under de sex säsongerna är det tydligt att det privata är politik med berättelser kring samkönade familjers juridik, rätten att besöka sin älskade på sjukhuset och varför det samkönade äktenskapet är mer än en assimilatorisk symbol utan även en skyddande praktik som jämställer relationer oavsett dess innehåll av genitalier.
Om vi ska fortsätta vår resa genom USA och tiderna utveckling landar vi San Francisco och serien Looking. Återigen är det män i 30-års åldern som står i fokus och sexualiteten är lika flödande som innan. Men framförallt, även i det homosexuella Mecca som San Francisco är finns det mörka moln på himlen. Framförallt har serien plockat upp en stafettpinne som glömts bort, att lyfta konflikter, fobier och fördomar inom den grupp som gestaltas.
There are two kinds of straight people in this world – the ones who hate you to your face, and the ones who hate you behind your back
Det är ju sällan historier berättas tvärtom. Men i MTVs ungdomsserie Faking it är det en utopisk värld där mångkultur och samkönat begär inte bara är accepterat utan nästintill norm. Faking It handlar om två bästa vänner som låtsas vara lesbiska för att verka spännande och bli populära på skolan istället för att leva i den skugga som heterosexualiteten har gett dem. En rätt osannolik verklighet som hämtat ur en bok av David Levithan, men det behövs en bild av hur världen kan vara lika mycket som det behövs en bild av hur verkligheten är. I den snart avslutade serien Glee har man vågat ge sig på ämnen som hatbrott, mobbning, transpersoners utsatthet och det självhat en avvikande identitet kan ge upphov till. Allt paketerat i körsång och amerikansk moral. Du kan inte få det söta utan det bittra, precis som i livet.