Mitt inlägg från förra veckan fick inte den spridning som jag ville, så jag har tidsinställt publiceringen på det igen. Men det blir ett inlägg den här veckan också. På förra årets Stockholm Pride så vann jag ett Quiz om HBT-kultur (eller okej, vi var ett lag) och förutom att jag lyckades förnedra förskolepedagoger (”Om jag inte hade vunnit detta hade jag behövt omskola mig till dagisfröken”) så vann vi med ungefär 30 poäng över de som kom på andra plats. I priset ingick olika böcker, och en av dessa böcker var Sally Gardners En planet i mitt huvud. Det är en barnbok egentligen, men en rätt mörk bok som påminner om Hungerspelen i sin dystopi, och antagligen en skildring av Sovjet, fast utspelad i rymden. Det finns dock queera inslag i huvudpersonen Standish personlighet och hans relation till sin bästa vän Hector. Man kan väl säga att En planet i mitt huvud är barnvarianten av Hungerspelen i och med sin mer välborstade och barnanpassade stil, men den är fruktansvärt medryckande och fångar känslan av desperation och att vilja göra det som är rätt, även om det är förenad med livsfara för en själv.