I samband med IDAHOT (international day against homo-, bi- and transphobia) i år var jag på en föreläsning med socionomen och psykoterapeuten Anneli Svensson. Hon pekade på den regnbågssjal jag bar (och i princip alltid bär) och kallade mig för en superförebild.
Nu skriver jag inte detta för att få applåder eller tacksamhet, utan för att diskutera politiska handlingar. För det är klart att det är en politisk handling när jag tar på mig en regnbågssjal och har mina saker i en Tom of Finland påse när jag går på ett jobbmöte. Eller när jag går ut på krogen, eller när jag går till Konsum. Och de sakerna är i sig också politiska handlingar, att gå på krogen och festa, att handla på Konsum istället för Ica. Att källsortera, att handla ekologiskt, att åka kollektivt till jobbet, att köpa kläder på H&M, att äga ett körkort, att köpa datorspel. Allt detta är politiska handlingar, eftersom det påverkar andra och samhället vi bor i, och i vilken riktning samhället ska utvecklas.
På samma sätt är äktenskapet en politisk handling i sig, eftersom det skapar ett incitament för hur samhället ska organiseras, vilka relationer som ska premieras juridiskt och hur sinnebilden av en familj ser ut. När du går på gayklubb är du politisk, eftersom du är en del av något som på olika sätt får eller tar plats. Din semester är politisk, om du väljer att semestra i diktatur så stödjer du den indirekt, i alla fall ekonomiskt. Jag kan fortsätta detta i evigheter, men jag utgår från att min poäng har kommit fram nu. Allt är politik, framförallt är det personliga politiskt. Våra liv är politiska, eftersom de tillsammans skapar de spelregler som ett samhälle förhåller sig till. Politik och partipolitik är inte samma sak, partipolitik handlar om att påverka verkligheten med olika medel och att styra ett samhälle med de medel som partipolitiken har fått. På samma sätt anser jag att man aldrig ska vara tacksam mot en stat, eftersom vi alla utgör staten, men att staten alltid ska vara tacksam mot de som utgör den. För det är vi som utgör vad staten är och ska göra, dels genom att rösta, dels genom våra vardagliga liv.
I kontrasterna av Orlando massakern läser jag då Tobias Brandel, nyhetschef på Svenska Dagbladet, skriva en krönika. Han skriver bland annat:
Vi orkar inte alla lystra till de där uppfordrande rösterna som manar till trots och kamp. Alla hbtq-personer vill inte vara politiska. De vill bara vara. Gå på barer för att festa med kompisarna eller ragga. Gifta sig med den de älskar. Åka på semester med barnen.
Men möjligheterna är alltjämt starkt begränsade.
Om vi bortser från Brandel ett tag vill jag ta upp en annan sak. Pride är inte, och har aldrig varit, en manifestation för allas rätt till kärlek. Det handlar om liv, om överlevnad om att få ta plats och få sitt liv acceptera, att få sina rättigheter respekteras. Det är absolut inte en fråga om tolerans, tolerans är alltid ett maktverktyg som ges från en i ovanposition till en i under position. Alltså är inte massakern i Orlando ett anfall på rätten att få älska, utan på personers rätt att få finnas till. Detta är viktigt att komma ihåg. Men det är ju så bekvämt att prata om det som kärlek. Den amerikanska forskaren Suzanna Danuta Walters kallar detta för toleransfällan. Den heterosexuella majoritetskulturen ställer upp för det samkönade äktenskapet och allas rätt till kärlek eftersom det inte ifrågasätter deras egna liv. Det är en villkorad kamp, vi hjälper er om ni inte stjälper oss. Transpersoners villkor blir här till exempel problematiska eftersom de bryter ner strukturer vi har i samhället om könstillhörigheter, och blir därför obekväma. Därför är det enklare att prata om allas rätt till kärlek, än att prata om rätten till liv. Det handlar helt enkelt om vad som den brittiska forskaren Beverly Skeggs skulle benämna som respektabelt. Respektabiliteten blir ett egenvärde, det som passerar och som inte kan uppfattas som subversivt på något sätt premieras. Men Pride handlar om att lyfta upp det och att även det obekväma ska få plats i samhället. När då folk på Facebook delar bilder från BDSM-delen av pridetåget, eller den sexuellt utlevande som de kallar den, med texten ”och med detta vill de homosexuella accepteras” skulle jag säga att deras tankevärld är hatisk, raljant och framförallt – insnörjd. Det är okej att manifestera – så länge ni gör det på våra villkor. Pride har aldrig handlat om att behaga, utan om att låta människor få plats och få andas.
Framförallt måste vi komma ihåg att utan decennier av kamp hade vi inte haft rätten att gifta oss, semestra med barnen eller gå ut och festa. Och ändå är det, efter alla dessa år är det den vita homosexuella mannen. Sådana som mig och Tobias Brandel, som har de mest framskjutna positionerna inom HBTQ-spektrumet. Det är sådana som oss som får gestalta HBTQ-personer allt för ofta. Det är sådana som oss som drar nytta av alla år av kamp, som kan gifta oss, som får möjlighet att bilda familjer med barn, det är sådana som oss som har ett ansvar. Den i första ledet har alltid mer ansvar än de som är längst bort, de vars rättigheter äventyras. Transpersoner som inte ens får gå på toaletten utan att deras könsidentitet blir ett problem, HBTQ-personer i hederskontexter, bisexuella personer som inte tas på allvar. Listan kan göras lång, och med Orlando var det dessutom personer med latinamerikansk bakgrund som utsattes, inte vita homosexuella medelklass män som är för bortskämda för att se sitt ansvar. Vi har alla ett ansvar för att göra världen bättre, det är det som är meningen med livet om du frågar mig.
Men Tobias Brandel kan trösta sig med att han inte är ensam. Detta kallas för homonormativitet och det Brandel manifesterar kallas av den amerikanska forskaren Lisa Duggan för den moderna homonormativteten. Detta är en del av en nyliberal tankevärld där det personliga är privata och opolitiskt. Det privata sker bakom hemmet trygga väggar, i bekvämlighet och utanför världens ondsinta grepp. Äktenskapet, barnalstrande, blir en privatangelägenhet istället för den politiska handling det i grunden är. Ett tankegods där individer är helt friställda från varandra, där homokampen i princip aldrig har existerat, där det är den individ som bäst smälter in i rådande samhällssystem som vinner. Där tvåsamheten och äktenskapet med därpå följande barn är ett mål i sig. Istället för att ifrågasätta hur samhället organiserar relationer och värderar dem inbördes juridiskt och materiellt så spelar man med.
När jag gifte mig inledde jag det, som ägde rum inför 800 personer i slutet av en prideparad, med att prata om det politiska värdet. Vi benämnde det till och med en politisk manifestation. För det är politik att jag och mannen jag är gift med kan gifta oss inför 800 personer när homosexuella stenas i Uganda. Jag är djupt tacksam för de som bidragit till möjligheten även om jag personligen anser att äktenskapet är en daterad samhällsinstitution och att det borde räcka med att skriva ett civilrättsligt avtal (vilket är vad äktenskapet rent formellt är), som kan innefatta de personer som lever tillsammans eller på andra sätt vill ta hand om varandra och varandras kvarlåtenskap. Nu behöver inte alla göra som mig, men lite anständighet att ta ansvar för vad man gör och att inse att man som nyhetschef på en av Sveriges största tidningar är en förebild och agendasättare är kanske inte för mycket begärt.