fbpx

De dödas röster – att inkludera utan att markera

Det blev ett hopp i inläggen, Almedalen hände och med det resor och lite sådant. Men på vägen hem lyssnade jag på SR Dramas nya Podd satsning, De dödas röster, som en TV-serie i Poddformat av Sara Bergmark Elfgren. Kortfattat kan man säga att De dödas röster är en skräckberättelse i mokumentär format. Emma letar efter sanningen om vad som hände när hennes kompis Jessica dog under mystiska omständigheter för 20 år sedan. Det är mycket 90-tals nostalgi och centralt för berättelsen är rollspel och fantasy i olika former. Skådespelandet är väldigt naturtroget (nu tillhör jag visserligen inte de posörer som ”inte ser på svensk film” och som dömer ut svenska skådespelare unt zu weiter) och manuset har ett bra driv. Vi är antagligen oense om slutet, jag och Bergmark Elfgren, det är för öppet och oavslutat för min smak men de som gillar sådana slut kommer älska det.

Men nu var det inte det jag tänkte vi skulle prata om idag. Utan om Polisen Staffan och Författaren Maria, två figurer som förekommer i historien. Här berättas det tex att ”Staffan bor med sin man”, och att Maria är en bisexuell diabetiker. Inga avgörande fakta för historien, det liksom fladdrar förbi i bakgrunden och finns med där, men tillskrivs ingen större betydelse. För varken Maria eller Staffans roll i historien påverkas av detta. På samma sätt som i Agatha Raisin som jag såg nu i helgen. PR-agenten som säljer sin PR-firma för att flytta ut på landet och smälta in, men som råkar lösa mordfall i processen. Hennes bästa vän heter Roy och är tillsammans med Stephen, och det är inte heller något som på något sätt kommenteras utan det bara är.

Och nu ska vi prata lite om detta och det av obildade debattörer på högerkanten överanvända ordet identitetspolitik. Träffande nog ofta är identitetspolitik alltid något annat än vad de själva är och gör. Att prata om svenska värderingar eller att säga att alla muslimer är si och så är tydligen inte identitetspolitik, men nåde den som lyfter upp HBTQ-personers utsatthet, twittrar om #blacklifematers (vilket besvaras med #alllifematters. I kid you not), eller skapar trygga rum för utsatta grupp (konstigt nog så demonstrerar dessa människor inte utanför separatistiska arenor de själva har tillgång till). Jag kan fortsätta raljerandet lite till men jag tror ni förstår vad jag menar. Det roligaste är ändå människorna som säger att de inte ”ser” hudfärg eller sexualitet osv utan endast ser människor. Detta är så olovligt naivt att jag låter dumheten stå obesvarad.

Men för att återgå till Staffan, Maria, Roy och Stephen, De är naturligtvis mer än sin sexuella läggning. Maria är här är ett bra exempel, hon är en bisexuell kvinna med diabetes som försörjer sig som författare. Det är alltså ett flertal olika positioner som ger olika former av grader av handlingsutrymme i olika positioner. I vissa lägen är den sexuella läggningen central, i andra är det den kroniska sjukdomen. Vi bär alla på dessa olika positioner och de påverkar oss olika mycket i olika lägen. Detta kallas för intersektionalitet. Ironiskt nog ett ord som ofta avfärdas av dessa obildade debattörer på högerkanten som i nästa sekund säger att personer är mer än sin sexualitet. Alltså precis det som intersektionalitet innebär.

Vi behöver kunna prata om att personer som är icke-heterosexuella cispersoner diskrimineras på arbetsmarknaden på samma sätt som personer med icke-svenska namn, för att ta ett konkret inom nationalekonomi beforskat exempel, utan att för den skulle tro att alla icke-heterosexuella personer diskrimineras till exempel. I vissa lägen är det antagligen relevant för Staffan att han är gift med en man, som när Sidney Sjöberg säger att deras äktenskap är en synd, och ibland är det inte.

I De dödas röster och Agatha Raisin används en teknik som kallas för att inkludera utan markera vilket är min absolut främsta favorit inom detta. För representation spelar roll (detta ska vi prata mer om en annan gång), framförallt när man kan spegla sig i kulturen och känna att personer som en själv får ta plats, och där det gemensamma är just något okommenterat och inte spelar roll när man är författare eller PR-agent.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Rulla till toppen