Just nu kablas den amerikanska serien Eyewitness ut, vilket bygger på en norsk serie med samma premiss. Två femtonåriga killar bevittnar ett mord men kan inte berätta det för någon. Varför inte? För att de precis innan mordet hånglat med varandra, och skammen i att berätta för någon att de gjort det är så pass stor att de hellre ljuger om vad de varit med om. Lukas, den ena av dem, kör motocross och hans historia berättar så mycket om vad vi har för problem i västvärlden. Han vet att om det skulle komma ut att han är tillsammans med Phillip skulle han förlora allt han har, sina privilegier av att vara en maskulin man i en lantlig amerikansk miljö.
För att vara homosexuell är mer än att vara kär i personer av samma kön, det är också något som fylls med förväntningar från andra; om ett sätt att vara, om ett sätt att bete sig. För den som inte vill förlora makten det är att inte vara en bög, är det bäst att vara tyst, om det så innebär att vara tyst om ett mord. Den man som utmanar hegemonin straffas, den man som inte är maskulin är ett hot. Det gör ont när knoppar brister, och den som har ett privilegium och är van att världen bygger på att man själv är normen, är oftast ovillig att ge upp den positionen, eftersom den kan vara det enda man har som skapar trygghet. Den som utmanar tryggheten är en fara. I kampen för en bättre värld behöver det kommas ihåg att även de som idag har privilegier måste inkluderas, annars går det som med diskursen kring Donald Trump.
Efter att Trump vann valet om att bli USAs president har det skett tydliga hatbrott riktade mot homosexuella män, där gärningsmännen känner att Trump gett dem ett carte blanche. Även här i Sverige har liknande skett på kort tid. Men det mest centrala är politiken som följer en politik som på olika sätt institutionaliserar hatet där grundläggande mänskliga rättigheter äventyras. Det är om den berättigade oron vi borde prata, om oron att inte ses som en fullvärdig människa. En oro för att mitt äktenskap inte ska vara giltigt, att jag leva i ett samhälle där det är okej att förtrycka mig på grund av vem jag lever med, där en könsöverskridande identitet är ett giltigt skäl till att mörda mig. Inom forskningen pratar man om minoritetsstress, den känsla personer från marginaliserade grupper kan ha som leder till ohälsa. Rent statistiskt är HBTQ-personer överrepresenterade inom självmord, missbruk, våldsutsatthet och sexuella övergrepp. Känslan av att inte duga, att vända samhällets attityder mot sig själv, kan leda till ett ökat risktagande och missbruk. Det är en oro att ta på allvar och bry sig om. Men kanske borde vi också prata om oron som skapar detta. Den oron som får män att hålla tyst om att de bevittnat ett mord, rösta på Trump, vilja registrera muslimer. Oron att förlora vad man har, ett övertag så dyrt och heligt att allt som utmanar det måste utplånas. Det är en oro att ta på allvar, för att den påverkar andras handlingsutrymme och skapar utsatthet, hur irrelevant den än må vara kanske vi behöver se den för att komma till bukt med. För Lukas skull, och för alla de i världen som inte vågar leva som de vill, för att risken att förlora det lilla handlingsutrymme och status man har är för högt.