Jag tillhör den konformistiska grupp som vill hylla den norska serien Skam. Vill du veta mer om Skam? Läs TVDags genomgång här.
För det vi ska prata om nu är tredje säsongen, som gick klart på NRK i fredags. Jag har inte kunnat hitta den scen jag skulle vilja prata om, så istället har jag här valt att illustrera ämnet med en video från Steam Room Stories.
I Skams tredje säsong får vi följa Isak och hans relation med Even, första delen av säsongen handlar om hur Isak kommer ut. I och med att jag är intresserad av gestaltningar av samkönat begär i jämförelse med gestaltning av homosexualitet som identitet gick jag rätt mycket igång på detta. I Skam finns förutom Isak och Even den öppet homosexuella Eskild (bög heter förövrigt homse på bokmål) och i början av säsongen finns ett rätt intressant meningsutbyte mellan Isak och Eskild. Isak säger nämligen ”Det ekke noe galt i å være homo, det er bare.. jeg e’kke sånn homo-homo da ” vilket i min översättning blir ungefär ”Det är inget fel i att vara homo, det är bara, jag är inte sån där superhomo” (med reservation för att jag inte kan bokmål). Och det här är så intressant tycker jag. För grejen är den att Eskild är, som i klippen ovan, camp. På svenska kan man översätta det här med fjollig även om det inte riktigt är samma sak. Poängen här är att camp är en strategi, en form av motstånd. Eskild deklamerar rätt förnärmat till Isak att det är just de som är homo-homo som har skapat de rättigheter som han har. Det är de feminina männen som drivit igenom den politiska förändringen. Om vi nu en stund bortser från att detta osynliggör transpersoner, lesbiska och icke-vita som också varit en del av den här kampen så är just detta en stor del av den internaliserade homofobin. Som jag skrivit om tidigare om Eyewitness så ser vi här hur rädsla ser ut, Isak är i sak (hehe) inte rädd för att komma ut, han är rädd för att tappa den makt och det inflyttande han har när han uppfattas som en heterosexuell man. Eftersom att femininet är en förlorande strategi. Detta är naturligtvis kunskap du inte kan kräva av en 17-åring att besitta, och jag är så glad över att Skam väljer att lyfta precis detta, eftersom det visar på hur internaliserad homofobi ser ut och varför det är svårt att komma ut idag. Det är inte våld som Isak räds, det är att förlora sin position.
(Isak och Even)
Men det finns en dimension av makt här som jag skulle vilja diskutera. För den som likt Isak, inte är som Eskild utan är maskulin och trivs i sin könsroll och personlighet, men dras till män och inte känner sig hemma i en värld av glitter, regnbågar och drinkar uppstår här en diskrepans. Isak är inte homo-homo utan är endast en man attraherad av andra man, och jag tycker det blir problematiskt när detta skuldbeläggs. Detta alltså sagt av en människa som skrivit en masteruppsats som går ut på Ella Lemhagen bör be om ursäkt för Patrik 1,5, kan nu den hårda kritikern invända. Menar jag nu att individen inte har ett ansvar? Jo, vi har ett ansvar men vi bör inte skämmas för de vi är. Det är även skillnad på en person som är över 30, läkare och bor i ett villaområde och en 17-årig gymnasieelev som är riktigt kär första gången. Det är allas vårt ansvar att låta andra ta plats, att vara uppmärksamma på vårt handlingsutrymme, att vara medveten om att våra handlingar får konsekvenser och vad vissa saker symboliserar (äktenskapet är till exempel mer än intyg på att ett par älskar varandra, det är också ett starkt juridiskt avtal och sätter standarden för vilka relationer som ska fördelas fördelar över andra). I Patrik 1,5 är detta en aktuell fråga, men det är det inte i Skam. På samma sätt som Skam låter Even, Isak och Eskild vara djupa komplexa personer är Patrik 1,5 en klichéfest där paret intar rollen som mannen och kvinnan i sitt förhållande. Isak får komma på, genomgå en process och landa i en ny person. Du kan nästan pricka av samtliga steg av Vivennes Cass Identity Models steg. Isak börjar med att vara förvirrad, går igenom jämförelsen (det är scenen med Eskild), tolerans och acceptans, stolthet och slutligen syntes, där han har kapslat in detta i sig själv och kan gå vidare. Det är extremt skickligt skildrat på 10 episoder (även om vi sett det byggas upp i de två första säsongerna) och skiljer sig rätt mycket från de klassiska komma ut berättelserna som bygger på komma på, komma ut, komma in (i ett community). Det här är mer på djupet och skär djupare, vilket också gör det mer angeläget.
Men det finns ju klassiskt dramaturgiska inslag också. I slutet av säsongen ser vi hur Isak hittat sin egen identitet i relation till andra, han tvingar sina konservativa föräldrar att konfronteras med att han är ihop med en kille (de blir inte upprörda de heller) och kräver sin plats i relationen till den bipolära Even, låter sig inte bara dras med utan får en egen agens. Det är ett klassiskt berättarknep, den som är kär är först en passagerare till crescendot och får en agens och drar upp sina linjer som får relationen att stabiliseras och jämnfördelar makten. Som vuxen människa sitter jag ju skäms stundtals, mest för att berättelsen påminner om vilken jobbig 17-åring jag var (förlåt mamma) men också känslan av bära känslorna utanpå kroppen och inte kunna berätta för de som står en nära eftersom man är rädd för att de ska hata en (förlåt igen mamma), men det är just därför Skam biter sig fast i en, för den sminkar inte över det plågsamma. Som tonåring är allt på liv och död, svart eller vit, allt får extremt stora proportioner. Men ändå är det lite så att jag avundas Isak, som får möjligheten att träffa killar i samma ålder och känna att han blir accepterad (nu ska jag säga att min gymnasieklass var väldigt snälla allihop så det är mest det där om att träffa jämnåriga som är poängen här, det är dessutom 10 år sedan jag tog studenten) och det är en historia som behövs för att ge hopp åt de som inte har det så. Nu utspelar sig Skam i Oslo och inte på norska kusten (för att jämföra med Västervik där jag växte upp, en kommun med 25 000 invånare) där det antagligen inte gått lika bra för Isak att ens hitta en kille och ännu mer våga vara öppen med det. Jag slits lite mellan känslan av att sakna att han får mer motstånd, vilket är en verklighet som många fortfarande möter, och att tycka det är skönt att att han inte gör det. Jag kan kan sakna att de inte belyser minoritetsstressen (den ökade ohälsa personer i minoriteter kan uppleva) och vara glad över att han får vara lycklig och opåverkad och att de istället lyfter upp att vara ihop med en bipolär person. Det här är varför Skam är en så stark serie, den skapar ett sug efter mer och väcker känslor, lämnar dig inte oberörd. Det är bra TV.
Framförallt är Skam en intressant serie i form av sitt berättande, sin relation till fandomkultur och sin estetik. Men det är ni kan läsa om på andra ställen så jag tror jag avslutar min analys här faktiskt, med att önskar att det fanns mer i Isak i världen, att de tillåts sådana som Even och ger plats åt sådana som Eskild.