Jag hamnade i en diskussion om tolerans häromdagen, så jag tänkte ta tillfället i akt att förklara vad som är problemet med tolerans.
Grejen är den, det finns en populär syn på tolerans som handlar om att det är fint att ha förståelse för det ”avvikande” och att ”acceptera det annorlunda”. Låt oss nu göra det som är, eller i alla fall, bör vara grunden för all politik: vad hade hänt om det var jag?
Alltså, vill du vara den som är tolererad? Låt mig ta några exempel på hur tolerans fungerar:
Det är helt okej för mig att du kommer ifrån Åtvidaberg, men du behöver ju inte prata om det.
Jag har inget emot Hammarbyare, så länge de uppträder som Djurgårdare
Du är laktosintolerant, det är helt okej för mig.
Jag tycker du, som skåning, ska vara tacksam för att vi låter dig prata som du gör
Man kan sammanfatta detta med:
- Det blir okej att ”tycka till” om den som bryter av
- Toleransen kan villkoras (”det är okej med… så länge…”)
- det uppstår en tacksamhetsskuld (Här är min personliga åsikt att medborgare aldrig ska vara tacksam mot en stat, men att en stat alltid ska vara tacksam mot sina medborgare, men vi lämnar det så länge)
När det kommer till HBTQ är dessa saker ständigt förekommer, eftersom kampen handlar om att alla ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Inte att bli tolererade. Det handlar alltså om Mänskliga rättigheter, om att alla individer föds fria och har samma rättigheter, Det är en grundläggande tanke inom demokratin och det frisinnade civilisationer bygger på. Samhällen där inte olika grupper har olika rättigheter, där inte vissa grupper har mer rättigheter än andra. Framförallt handlar frågorna om respekt, inte om acceptans eller tolerans. Att få sitt människovärde respekterat.
Poängen med tolerans är att det bygger på en rätt att kommentera andra människors värde, begränsa andra människors rättigheter och handlingsutrymme och vilka som får vara med eller inte. Kortfattat kan man säga att tolerans handlar om att bestämma vem som får vara människa eller inte, och vilka som kan behandlas hur som helst. Som HBTQ-person får du vänja dig vid att andra tar sig rätten att tycka till om dig hela tiden, att din rätt att existera ifrågasätts och att du ska vara tacksam för att du får vara med. Som man som lever med en annan man har jag fått kommentaren ”Ska ni inte ha barn, nu när ni får?”. Mitt familjebildande är upp till andra att avgöra och nu när jag ”får” göra det samma som andra medborgare, ska jag vara tacksam, eftersom jag nu fått tillåtelse. Mitt äktenskaps juridiska betydelse (äktenskapet är i grund och botten ett juridiskt avtal mellan två personer, Förutom det är det ett samhällskontrakt i miniformat) är något som andra får disktutera, min rätt att arbeta, att driva företag, att ta del av välfärden är alla frågor som de ”tolerant” får diskutera. Kort sagt, det blir väldigt mycket åsikter, och har man positionen där man kan tycka till om andra, då har man en privilegierad position. Det innebär såklart att man kan förtryckas samtidigt, och vara i en position där andra tycker till om dig och dina rättigheter. Kort sagt, vi måste sluta tycka till om varandra. En annan grej som uppstår med toleransen, eftersom att den är villkorad, är att varje enskild person blir en representant för gruppen. Om en person begår en brottslig handling, så är plötsligt alla från den gruppen på det sättet. Den som inte toleras utan som tolererar är istället en enskild individ.
Vilka andra konsekvenser får då tolerans? Jo, vi pratar om avvikaren och inte om vad som gör någon till en avvikare. Och här ser vi konsekvenser, i form av minoritetsstress.
Den extra belastning som individer från stigmatiserade grupper utsätts för på grund av att de tillhör en minoritet. Internaliserad homo- och transfobi (att integrera samhällets negativa attityder i den egna självbilden) i form av självförakt och dålig självkänsla, inbegrips.
Vilket alltså innebär:
-
Hbtq-personer måste hantera ett stort antal sociala påtryckningar på grund av sin minoritetsstatus. De kan riskera att bli utfrysta av sina familjer, kamratgrupper och religiösa samfund, när de avslöjar sin minoritetsstatus.
-
Att en icke-heterosexuell läggning medför en risk för en sämre allmänhälsa, välbefinnande och självuppskattad hälsa, är huvudsakligen ett uttryck för minoritetsstress (Ilan H. Meyer, 2003).
Konsekvenserna från det kan vi se i Psykisk ohälsa bland personer i samkönade äktenskap, 2016 som socialstyrelsen tog fram. Lite siffror:
Eller en annan form av gestaltning:
Videon med Karmel är hämtat från en engelsk film som heter Fit som handlar om hur situationen är för unga hbtq-personer i england. Här är ett praktiskt exempel från MUCF (som hette Ungdomsstyrelsen när filmen gjordes) med svenska siffror.
Så, här är varför tolerans inte är något eftersträvansvärt. Nu går vi vidare och jobbar för en värld där allas människovärde respekteras och där personer som utgör en minoritet inte behöver må sämre eller för den delen behöver stå ut med att andra tar sig rätten att ha åsikter om dem. Det gör vi genom att prata om makt, hur den fördelar sig och hur man arbetar med ett inkluderande bemötande.