Det finns egentligen bara en anledning till att jag ser på den nya SVT-serien Bonusfamiljen. Det är för att Marianne Mörck och Lill-Babs spelar ett lesbiskt par.
Jag är uppvuxen i kärnfamilj med föräldrar som var gifta till att pappa dog för några år sedan. Visserligen jobbade pappa på andra ställen under flera år, men han kom alltid hem. Jag har sjukt svårt att relatera till Bonusfamiljen därför. Det går inte att på något plan för mig att känna igen mig i det som händer, med skilsmässor och allt vad det innebär. Jag brukar skämta om att när jag växte upp så fanns det inga skilda par eller bonusfamiljer. Vi pratar nu 1990-tal. Min bästa väns föräldrar sågs som kommunister, eftersom de levde tillsammans utan att vara gifta (eller så beror det på att Marianne och P-G faktiskt var kommunister, eller både och). Ensamstående mödrar fanns minns jag, och allt detta är väl en reflektion av vad som syntes. Självklart fanns det skilsmässor, men i det tjänstemana ghetto där jag kommer ifrån så syntes de inte. Det var inget man pratade om. Min syster är tre år yngre och jag vill minnas att det helt plötsligt blev vanligare med bonusfamiljer i hennes generation.
Men åter till serien Bonusfamiljen, jag vrider mig plågor över folks beteenden, antagligen fullt normala men jag kan verkligen inte relatera till vad jag ser. Det är som att se en serie från Franrike, med dess kulturkrockar. Det är intressant att se vad som finns utanför ens egen horisont. Kultur är att spegla sig i andra, att förstå sig själv och sin omgivning. Så funkar Bonusfamiljen för mig, jag lär att förstå hur det kan vara.
Men åter till Mörck och Lill-Babs. Varför har ingen kommit på att göra detta tidigare?