Vad händer när något blir mainstream?

I fredags var jag på RuPauls Drag Race: Werq the World Tour På Göta Lejon. Det är alltså en turné med deltagare från RuPauls Drag Race, där dragqueens tävlar mot varandra, ett TV-program som gått i 9 säsonger och som gått från indie till mainstream.

Förutom att själva showen var för kort, 10 dragqueens fyllde två timmar och gjorde ett set var, där de flesta seten fylldes med mim och dans, så är det något annat som fastnade hos mig. Showen ramades in av Michelle Visage, domare i TV-programmet som inte håller tillbaka med sina åsikter. I sin inledning tog hon upp kritiken programmet har fått av att vara för Mainstream i sin senaste säsong, när det går på en större kanal än vad det gjorde förr. Nu ska här sägas, att detta med TV-kanaler i USA är en lite komplicerad historia, men kortfattat så går det nu på en mer familjeorienterad kanal (VH1) än förr. För att gå till botten med detta så behöver vi förklara hur tävlingen är upplagd, det är ungefär 14 (det har varierat under åren) deltagare som gör olika uppgifter varje vecka, oftast en minitävling och en maxitävling. Som exempel på miniövningar har de spelat memory där brickorna är killar i underkläder.

Maxitävlingen har varit allt från queera läsningar av Shakespeare till att spela in musikvideos. Det hela avslutas med att de går på en cat walk och presenterar dräkter utifrån specifika teman, sedan bedöms insatsen och en vinner och de två sämsta får mima till en låt och en av dem åker ut.

Och nu åter till Fredagskväll och Michelle Visage. Det hon sa var nämligen att det var viktigt att Drag Race blir Mainstream, för då når det ut till alla ungdomar där ute som känner sig avvikande och som kan få stöd i detta. Ungefär här någonstans började jag känna mig obekväm, kanske inte så mycket av vad hon sa, utan hur hon sa det. Det här är en nämligen en fråga med två svar, något mer komplex och komplicerad än vad Visage låtsas om. För det som händer när ett program som Drag Race blir mainstream, är att det tvättas, poleras och anpassas. De hårda kanterna tas bort. De subversiva (samhällsomstörtande/störande) momenten tas bort och ersätts av vad som känns som en mer queer variant av Let’s Dance (någon gång ska jag skriva mer om vad jag anser om svenska HBTQ-kändisar som dansar tvekönat i Let’s Dance, men vi lämnar det så länge). Samtidigt som det är bra att det når den stora massan så att barn och ungdomar där hemma kan spegla sig i något, och programmet tar fortfarande upp HBTQ-historia och viktiga politiska ämnen på olika sätt, så är det att köpa ett heteronormativt (att den monogama tvåsamma heterorelationen ses som självskriven där barn är äktenskapets fokus och män förväntas vara på ett sätt och kvinnor på ett annat) verklighetstolkningsprivilegium. Kort sagt, man anpassar sig för att passa in och avvikande blir just avvikande, istället för att problematisera det. För att ta min favoritforskare Lisa Duggan, det är att privatisera det politiska. Det är en homonormativitet där den som passerar som mest heteronormativ vinner. Avvikarna må få stöd, men de är fortfarande avvikare. Drag race blir som Peter Jöback, en avsexualiserad Ken-docka som fungerar som Folkhemshomo så länge han anpassar sig till den heterosexuella publikens bekvämlighetzon. Allt vi gör är politik, våra handlingar är politik eftersom vi påverkar världen på olika sätt med det vi gör.

Då kommer motfrågan, är det bättre att drag race är en fråga för några få, en exklusiv kulturyttring för de närmaste sörjande? Finns det inte en politisk kraft i att nå ut? Jo, absolut. Men det viktiga här är tilltalet och för vem något görs. På samma sätt som att jag inte tycker att någon ska uteslutas från Pride (förutom då de som är emot HBTQ-personers rättigheter eller de som medverkar till att HBTQ-personer utvisas till länder där de riskerar livet) så måste vi komma ihåg att Pride inte är ett event för heterosexuella cispersoner (vilket alltså är en person som inte är en transperson, cis betyder på samma sida och innebär kortfattat att din könsidentitet är samma som ditt könsuttryck, ditt biologiska (tillskrivna) kön och det kön du har i passet). De är inte den huvudsakliga målgruppen och Pride kan inte anpassas för att passa dem. Likadant med Drag Race. Du kan arbeta inkluderande och samtidigt komma ihåg din huvudsakliga målgrupp samtidigt.

I den nuvarande säsongen av Drag Race har minitävlingarna tagits bort och maxitävlingarna är förvånande lika varandra och överlag rätt ofarliga. Dock ska man komma ihåg vad RuPaul själv har sagt, drag i sig kan aldrig vara mainstream, eftersom det är just drag. Det faktum att en stor TV-kanal ger plats åt ett program där konstruktioner av kön får plats, med samtal om Rysslands transfobi, om att vara HBTQ-person idag och där personer får möjlighet att vara sig själva och testa sina och samhällets gränser, har ett stort politiskt värde i sig. Om det innebär att innehållet måste paketeras för att kunna passera igenom det nålsöga är det kanske ett pris värt att betala. Så Michelle Visage har en poäng, problemet är att hon likt många andra vill göra det lätt för sig. Det är i komplexiteten skönheten befinner sig, inte i den polerade populära ytan.

Dela detta:

Lämna en kommentar Avbryt svar