TV4 Play har under våren sänt Logos Finding Prince Charming, som marknadsförts som historiens första dajting realityserie med endast homosexuella män. Jag brukar inte skriva om realityserier, eftersom de inte intresserar mig på samma sätt som fiktionen. Men nu tänkte jag göra ett undantag och skriva lite om Finding Prince Charming.
Vi börjar med grundpremissen, 13 homosexuella män bor tillsammans i ett hus och ska tävla om inredningsdesignern Robert Sepúlveda Jr.
Under veckorna som går ska han skicka hem män han inte klickar med, i en så kallad Black Tie Affaire där han helt enkelt tar tillbaka slipsen han gett dem vid första tillfället (förutom tre som han skickade hem direkt). De 13 männen är castade så att det finns olika personligheter och jag tänker att vi ska stanna upp här en stund. Vi har till exempel Danique, en feminin affärsanalytiker som blir hemskickad i vecka tre. Danique säger innan han blir hemskickad att det är få killar som vill dejta honom, de flesta ser honom som en vän. Klipp till ceremonin med Robert som säger precis det. Danique står här som symbol för vad som inom bögdejtandet kallas för masc for masc eller ”no fats, no femes, no asians”, ”Killar som vill ha killar”-gruppen på QX är ett annat exempel på den här internaliserade homofobin där homosexuella skyr den fjolliga bögen som pesten. Detta eftersom han sänker deras marknadsvärde, ett marknadsvärde som definieras av att uppfattas som heterosexuell som mycket som möjligt för att passera som så ”normal” som möjligt och slippa förtryck och andra repressalier. Nu ska jag väl vara rättvis och säga att jag här nu beskriver Daniques upplevelse, inte Roberts agerande.
För Robert väljer att rätt långt in i processen behålla skönhetsexperten Robby, som kan vara det campigaste vi sett på TV sedan Jack i Will and Grace. Konflikten mellan Robert och Robby kan beskrivas enkla ordalag som att Robby är för glad och inte tillräckligt djup för finkulturella Robert. Här blir jag påtagligt självmedveten, personligen anser jag att hurtiga och käcka människor av Mia Törnbloms kaliber är oärliga människor som döljer något och som gör världen sämre i sin maskerad. Det är liksom inte möjligt att vara så glad och käck som Törnblom alltid är, det är så tydligt en manöver för att dölja sitt genuina jag bakom något annat. Men så ser jag Robby som pratar om att han vill vara glad och uppåt, men han kan samtidigt visa sina svartare känslor. Han är transparent, samtidigt som han tydligt väljer att inte skämmas för att vara flambojant. Du kan nämligen vara glad, flamboyant och för den delen hurtig så länge du inte använder det som en sköld att gömma dig bakom utan visar upp hela din personlighet. Det är ungefär också vad Robert säger till Robby när de skiljs åt.
Och Robby verkar inte ledsen för det, han sa till Vulture:
I was going to give it back to him anyways, even if he asked me to keep it, because love wasn’t there. When someone asks you to be a different version of yourself, that’s not a person I want to be with.
Där säger han också:
The whole thing is a bit of a strange conceit, honestly, so I’m curious about what your motivation was to go on the show:
It’s interesting because the boy I’m dating now, I met him two weeks before we started filming the show. And I was like, ‘Fuck.’ Here I am, connected with a boy who’s just so sweet, so cute but now I have to go on this show. And I honestly did say no. The casting director was like, ‘Robby, we think you’d be brilliant on the show. You make great TV.’ And I said, ‘Well, you know, I’m kind of falling in love with someone already.’ He’s like, ‘No, no, no, no. You know, it’s not about that. Go there. You’ll make friends that you’ll have for the rest of your life. And if you were to fall in love with this bachelor character, Prince Charming, then so be it.’ So I went into it with that attitude: That there was no lack of love in my life. If destiny came in and Robert and I were meant to be, then that’s what would happen. So, I was neutral: I was open to falling in love with Robert, but I wasn’t thirsty.
I castingen finns också Paul, vars partner tagit livet av sig ungefär ett år innan serien spelas in. Paul har därför svårt att släppa någon in på livet, men försöker det bästa han kan. Och nu måste vi prata lite om Robert Sepúlveda Jr. Förutom att jag personligen har svårt att förstå varför samtliga 13 ungkarlar faller för honom (eller jo, det är reality vilket innebär att det finns manus och regi i det hela för att skapa en illusion), framförallt sett till hans personlighet. Han är väldigt tydligt med att de han träffar måste vara jordnära, ärliga och helst av allt vilja slå sig bopolarna och bilda familj. De får träffa hans familj, tävlar i vad de kommer ihåg om hans liv och vinner som i alla dejtingsåpor en dejt. På flertalet dejter hettar det till, rejält. Jag vet att detta är realitytv men att Logo vill få mig att tro att Robert och de han dejtar inte ligger med varandra under processen får mig att skratta, på samma sätt som att det finns 13 homosexuella män som bor tillsammans, de blir alla förälskade i Robert och inte en enda i en annan deltagande. Det känns inte trovärdigt någonstans.
En som inte köper spelets regler är Chad, som får nog av att gå på dubbeldejter med Robert där de är flera som ska tävla om hans uppmärksamhet. I vecka sex sliter han av sig sin slips, säger att han inte vill ha en player, packar sina saker och beger sig därifrån. Bristen på monogami blir helt enkelt för mycket. Och det är ju en något tragisk känsla när du befinner dig i det här spelet, vilket leder oss till finalen.
I finalen står det mellan Eric och Brandon. Eric har tidigare under säsongen kommit ut med att han är HIV-positiv till Robert, eftersom att Robert ansåg att Eric var för tillknäppt. Eller som Robby beskriver det:
I mean, I don’t think Eric and Robert had a conversation up until that moment when he came out as HIV positive. It seems as if they just stared at each other. Eric would look into his eyes, and Robert would be like, ‘I really like you. I want to get to know you more.’ It was just such a joke the whole time. Robert is attracted to people just like him: Dry.
I det avsnittet avslöjas också en hemlighet som blev en kontrovers när programmet sändes, Robert har under sina collegeår arbetat som escort. Han beskriver hur han mådde dåligt och hade svårt att lita på män men att eskorterandet gjorde att han kunde betala sin hyra och sin collegeavgift. Eftersom att detta sändes i USA blev det såklart moralpanik. Och inte heller väljer programmet att gå till botten med detta, och prata om ohälsan hos homosexuella män (det är ju underhållning gud bevars). Och större delen av finalen går ut på att Robert pratar om att han är kär i både Eric och Brandon och inte kan välja, under tårar väljer han till slut Eric. Ett val som lett till att Robert fortfarande är singel för övrigt. En sammanfattning av varför kan ni läsa här.
Och ungefär här kände jag att måttet var rågad. Jag vet att detta är reality och att det bygger på ett koncept och att det är USA och bla bla. Men, frågar jag mig, varför inte låta honom välja båda två och faktiskt producera ett program som fyller en funktion? Är det för mycket begärt med ett program som inte bara har män som dejtar varandra, utan också kan göra det på ett sätt som inte är total ripoff utav heteronormativa dejtingprogram där folk knappt håller handen? Om nu Robert är lika förälskad i två stycken, varför inte utforska det istället?
Svaret finner vi nog i en dialog mellan Robert och programledaren Lance Bass. Robert säger till Lance att han vill ha det som Lance har, en familj bestående av man och barn. Revolutionen inställd på grund av bekvämlighet. Det går bra att måla regnbågsövergångsställen och prata om HBTQ-frågor men att faktiskt göra något subversivt i form av att ifrågasätta äktenskap och barn-tropen går tydligtvis inte. Inte för att jag förväntade mig det heller, men det vore roligt att få bli överraskad.