Det är när jag träffar Anita – min gamla granntant – på stan, som det slår mig. ”Emil, är du hemma?” utbrister hon där jag står på Filbytertorget i Linköping. Egentligen så genomför jag en stadsvandring, det är bara jag och en person och regnet har öst ner. Då kommer Anita, i en grön regnrock och är glad att se mig. Men det är just den där meningen, ”är du hemma”, som får mig att förstå vad ett hem egentligen är.
2006 flyttade jag hem, jag var 19 år gammal och kände mig hemma någonstans för första gången. Mitt hem var en liten lägenhet på Väpnaregatan i stadsdelen Skäggetorp i Linköping. De 19 föregående befann jag mig i radhus i Västervik. Befann mig, existerade, fanns, men kände mig aldrig hemma. Det är egentligen en slump att det blev Linköping, jag sökte alla kulturvetenskapliga program som fanns, mina betyg räckte inte för att komma in i Stockholm men jag kom in i Linköping. Det som skulle ha blivit 3 år blev mer än 10, ett decennium. Det var här jag blev människa, blev vuxen, blev kär och gjorde en massa misstag. Arrangerande filmfestivaler, gifte mig, började jobba inom museivärlden och började staka ut min profession och fick göra en massa utvecklande saker. Utvecklande för oss båda skulle jag säga, men när man dras åt olika håll, vill olika saker, utvecklas ifrån varandra, då räcker inte kärleken längre.
Året innan jag skulle fylla 30 gjorde jag slut med Linköping. Vi hade slutat älska varandra och ville åt olika håll. Som i alla kärlekshistorier är var det en som älskade mer än den andra, än som försökte mer än den andra, än som ville mer än den andra. Jag tröttnade på att vara den personen och beslöt mig för att flytta, men trots det har jag i fiktionen stannat kvar. Jag skriver om gator där jag har gått, ställen där jag fått mitt hjärta krossat, där jag har krossat andra. En miljö där jag har lämnat spår, en miljö som lämnat spår inom mig. Jag bor i Stockholm nu, det är en annan form av kärlekshistoria som börjar.
Jag vill berätta om vad andra har varit med om, vad som smärtar, vad som kan göras med dem, på sätt som kan förstås. Jag vill väcka tankar och förståelse, skapa nya perspektiv men också skriva om regnsmatter mot fönstren, om varför Stångån inte förtjänar att kallas för en å utan för träsk, om att våga visa sin kärlek trots risken att bli bränd. Allt detta ryms på gatorna där jag har gått, i alla tårar jag har torkat och alla leenden som utbytts.
Jag skulle vilja påstå att jag valde att skriva om Caspar och David, men det var nog mer de som valde mig.
Men framförallt vill jag berätta om vad är det är komma hem, det är kanske inte en schlager, men det är den känslan jag fick av Anita där på torget. Känslan av att betyda något för någon annan, som Caspar och David gör för varandra, och det som ligger i att tillskrivas ett hem inte av vana, utan av kärlek.