Nu kommer den utlovade års-bästa-listan. Som vi alla vet så publiceras sådana självklart när året är slut. Jag gör som förut och delar ut priser. En del av texterna är hämtade från gamla inlägg under året
Nordiska: Bonusfamiljen
Nu klarade jag bara första halvan av första säsongen. Jag klarar helt enkelt inte av att titta på saker där folk förhäver sig. Det fanns egentligen bara en anledning till att jag såg på SVT-serien Bonusfamiljen. Det är för att Marianne Mörck och Lill-Babs spelar ett lesbiskt par.
Jag är uppvuxen i kärnfamilj med föräldrar som var gifta till att pappa dog för några år sedan. Visserligen jobbade pappa på andra ställen under flera år, men han kom alltid hem. Jag har sjukt svårt att relatera till Bonusfamiljen därför. Det går inte att på något plan för mig att känna igen mig i det som händer, med skilsmässor och allt vad det innebär. Jag brukar skämta om att när jag växte upp så fanns det inga skilda par eller bonusfamiljer. Vi pratar nu 1990-tal. Min bästa väns föräldrar sågs som kommunister, eftersom de levde tillsammans utan att vara gifta (eller så beror det på att Marianne och P-G faktiskt var kommunister, eller både och). Ensamstående mödrar fanns minns jag, och allt detta är väl en reflektion av vad som syntes. Självklart fanns det skilsmässor, men i det tjänstemana ghetto där jag kommer ifrån så syntes de inte. Det var inget man pratade om. Min syster är tre år yngre och jag vill minnas att det helt plötsligt blev vanligare med bonusfamiljer i hennes generation.
Men åter till serien Bonusfamiljen, jag vrider mig plågor över folks beteenden, antagligen fullt normala men jag kan verkligen inte relatera till vad jag ser. Det är som att se en serie från Franrike, med dess kulturkrockar. Det är intressant att se vad som finns utanför ens egen horisont. Kultur är att spegla sig i andra, att förstå sig själv och sin omgivning. Så funkar Bonusfamiljen för mig, jag lär att förstå hur det kan vara.
Men åter till Mörck och Lill-Babs är en genialisk idé.
Historielektion: Versailles
För den som tycker att det är för lite samkönat sex i Game of Thrones och som inte har svårt att skilja på män med långt hår rekommenderar jag Versailles. Det är bra om man har överseende med lite svajigt skådespeleri också.
Kortfattat handlar serien om Ludvig XIV, hans bror Filip av Orléans (dessa går i serien endast att skilja på tack vare Ludvigs mustasch) och maktspelet kring byggandet av Versailles.
Filip av Orléans var öppet homosexuell och trots sitt äktenskap med Henrietta av England (som finns med i serien, hon är kusin med Ludvig och Filip och i serien är hon Ludvigs älskarinna, det finns inga belägg för att det var så i verkligheten) så var hans stora kärlek Chevalier de Lorraine. I serien får Filips och Chevaliers relation ta plats och fungera som vilken älskarerelation som helst. Vi måste tänka på att på den här tiden var äktenskapet fortfarande endast en ekonomisk relation mellan släkter, att älska den man var gift med var verkligen inte nödvändigt.
Seriens stora problem är att de är helt värdelösa på att introducera människor och skilja på dem, först i första säsongens senare halva av de 10 avsnitten börjar det gå upp för mig vem som är vem och varför. I Game of Thrones har alla män skägg. Här har alla axellångt brunt hår. Intressant nog så bryter inte heller Ludvig och Filip på franska vilket är förvirrande då vissa ska föreställa fransoser, vissa engelsmän och vissa spanjorskor. Det blir helt enkelt varken hackat eller malet men en rätt intressant historielektion om man klarar av att ha överseende med detta. För själva gestaltningen av kärlek och sexualitet är till exempel väldigt bra genomförd.
Shape up: Please like me
Jag har svårt för Josh Thomas estetik, men i fjärde och sista säsongen så lyckades han faktiskt hämta upp det ordentligt och ger oss något som inte känns genompinsam längre.
Reality: Finding Prince Charming
’
TV4 Play har under 2017 sänt Logos Finding Prince Charming, som marknadsförts som historiens första dajting realityserie med endast homosexuella män. Jag brukar inte skriva om realityserier, eftersom de inte intresserar mig på samma sätt som fiktionen. Men nu tänkte jag göra ett undantag och skriva lite om Finding Prince Charming.
Vi börjar med grundpremissen, 13 homosexuella män bor tillsammans i ett hus och ska tävla om inredningsdesignern Robert Sepúlveda Jr. 
Under veckorna som går ska han skicka hem män han inte klickar med, i en så kallad Black Tie Affaire där han helt enkelt tar tillbaka slipsen han gett dem vid första tillfället (förutom tre som han skickade hem direkt). De 13 männen är castade så att det finns olika personligheter och jag tänker att vi ska stanna upp här en stund. Vi har till exempel Danique, en feminin affärsanalytiker som blir hemskickad i vecka tre. Danique säger innan han blir hemskickad att det är få killar som vill dejta honom, de flesta ser honom som en vän. Klipp till ceremonin med Robert som säger precis det. Danique står här som symbol för vad som inom bögdejtandet kallas för masc for masc eller “no fats, no femes, no asians”, “Killar som vill ha killar”-gruppen på QX är ett annat exempel på den här internaliserade homofobin där homosexuella skyr den fjolliga bögen som pesten. Detta eftersom han sänker deras marknadsvärde, ett marknadsvärde som definieras av att uppfattas som heterosexuell som mycket som möjligt för att passera som så “normal” som möjligt och slippa förtryck och andra repressalier. Nu ska jag väl vara rättvis och säga att jag här nu beskriver Daniques upplevelse, inte Roberts agerande.
För Robert väljer att rätt långt in i processen behålla skönhetsexperten Robby, som kan vara det campigaste vi sett på TV sedan Jack i Will and Grace. Konflikten mellan Robert och Robby kan beskrivas enkla ordalag som att Robby är för glad och inte tillräckligt djup för finkulturella Robert. Här blir jag påtagligt självmedveten, personligen anser jag att hurtiga och käcka människor av Mia Törnbloms kaliber är oärliga människor som döljer något och som gör världen sämre i sin maskerad. Det är liksom inte möjligt att vara så glad och käck som Törnblom alltid är, det är så tydligt en manöver för att dölja sitt genuina jag bakom något annat. Men så ser jag Robby som pratar om att han vill vara glad och uppåt, men han kan samtidigt visa sina svartare känslor. Han är transparent, samtidigt som han tydligt väljer att inte skämmas för att vara flambojant. Du kan nämligen vara glad, flamboyant och för den delen hurtig så länge du inte använder det som en sköld att gömma dig bakom utan visar upp hela din personlighet. Det är ungefär också vad Robert säger till Robby när de skiljs åt.
Och Robby verkar inte ledsen för det, han sa till Vulture:
I was going to give it back to him anyways, even if he asked me to keep it, because love wasn’t there. When someone asks you to be a different version of yourself, that’s not a person I want to be with.
Där säger han också:
The whole thing is a bit of a strange conceit, honestly, so I’m curious about what your motivation was to go on the show:
It’s interesting because the boy I’m dating now, I met him two weeks before we started filming the show. And I was like, ‘Fuck.’ Here I am, connected with a boy who’s just so sweet, so cute but now I have to go on this show. And I honestly did say no. The casting director was like, ‘Robby, we think you’d be brilliant on the show. You make great TV.’ And I said, ‘Well, you know, I’m kind of falling in love with someone already.’ He’s like, ‘No, no, no, no. You know, it’s not about that. Go there. You’ll make friends that you’ll have for the rest of your life. And if you were to fall in love with this bachelor character, Prince Charming, then so be it.’ So I went into it with that attitude: That there was no lack of love in my life. If destiny came in and Robert and I were meant to be, then that’s what would happen. So, I was neutral: I was open to falling in love with Robert, but I wasn’t thirsty.
I castingen finns också Paul, vars partner tagit livet av sig ungefär ett år innan serien spelas in. Paul har därför svårt att släppa någon in på livet, men försöker det bästa han kan. Och nu måste vi prata lite om Robert Sepúlveda Jr. Förutom att jag personligen har svårt att förstå varför samtliga 13 ungkarlar faller för honom (eller jo, det är reality vilket innebär att det finns manus och regi i det hela för att skapa en illusion), framförallt sett till hans personlighet. Han är väldigt tydligt med att de han träffar måste vara jordnära, ärliga och helst av allt vilja slå sig bopolarna och bilda familj. De får träffa hans familj, tävlar i vad de kommer ihåg om hans liv och vinner som i alla dejtingsåpor en dejt. På flertalet dejter hettar det till, rejält. Jag vet att detta är realitytv men att Logo vill få mig att tro att Robert och de han dejtar inte ligger med varandra under processen får mig att skratta, på samma sätt som att det finns 13 homosexuella män som bor tillsammans, de blir alla förälskade i Robert och inte en enda i en annan deltagande. Det känns inte trovärdigt någonstans.
En som inte köper spelets regler är Chad, som får nog av att gå på dubbeldejter med Robert där de är flera som ska tävla om hans uppmärksamhet. I vecka sex sliter han av sig sin slips, säger att han inte vill ha en player, packar sina saker och beger sig därifrån. Bristen på monogami blir helt enkelt för mycket. Och det är ju en något tragisk känsla när du befinner dig i det här spelet, vilket leder oss till finalen.
I finalen står det mellan Eric och Brandon. Eric har tidigare under säsongen kommit ut med att han är HIV-positiv till Robert, eftersom att Robert ansåg att Eric var för tillknäppt. Eller som Robby beskriver det:
I mean, I don’t think Eric and Robert had a conversation up until that moment when he came out as HIV positive. It seems as if they just stared at each other. Eric would look into his eyes, and Robert would be like, ‘I really like you. I want to get to know you more.’ It was just such a joke the whole time. Robert is attracted to people just like him: Dry.
I det avsnittet avslöjas också en hemlighet som blev en kontrovers när programmet sändes, Robert har under sina collegeår arbetat som escort. Han beskriver hur han mådde dåligt och hade svårt att lita på män men att eskorterandet gjorde att han kunde betala sin hyra och sin collegeavgift. Eftersom att detta sändes i USA blev det såklart moralpanik. Och inte heller väljer programmet att gå till botten med detta, och prata om ohälsan hos homosexuella män (det är ju underhållning gud bevars). Och större delen av finalen går ut på att Robert pratar om att han är kär i både Eric och Brandon och inte kan välja, under tårar väljer han till slut Eric. Ett val som lett till att Robert fortfarande är singel för övrigt. En sammanfattning av varför kan ni läsa här.
Och ungefär här kände jag att måttet var rågad. Jag vet att detta är reality och att det bygger på ett koncept och att det är USA och bla bla. Men, frågar jag mig, varför inte låta honom välja båda två och faktiskt producera ett program som fyller en funktion? Är det för mycket begärt med ett program som inte bara har män som dejtar varandra, utan också kan göra det på ett sätt som inte är total ripoff utav heteronormativa dejtingprogram där folk knappt håller handen? Om nu Robert är lika förälskad i två stycken, varför inte utforska det istället?
Svaret finner vi nog i en dialog mellan Robert och programledaren Lance Bass. Robert säger till Lance att han vill ha det som Lance har, en familj bestående av man och barn. Revolutionen inställd på grund av bekvämlighet. Det går bra att måla regnbågsövergångsställen och prata om HBTQ-frågor men att faktiskt göra något subversivt i form av att ifrågasätta äktenskap och barn-tropen går tydligtvis inte. Inte för att jag förväntade mig det heller, men det vore roligt att få bli överraskad.
Mainstream: RuPauls Drag Race
I somras var jag på RuPauls Drag Race: Werq the World Tour På Göta Lejon. Det är alltså en turné med deltagare från RuPauls Drag Race, där dragqueens tävlar mot varandra, ett TV-program som gått i 9 säsonger och som gått från indie till mainstream.
Förutom att själva showen var för kort, 10 dragqueens fyllde två timmar och gjorde ett set var, där de flesta seten fylldes med mim och dans, så är det något annat som fastnade hos mig. Showen ramades in av Michelle Visage, domare i TV-programmet som inte håller tillbaka med sina åsikter. I sin inledning tog hon upp kritiken programmet har fått av att vara för Mainstream i sin senaste säsong, när det går på en större kanal än vad det gjorde förr. Nu ska här sägas, att detta med TV-kanaler i USA är en lite komplicerad historia, men kortfattat så går det nu på en mer familjeorienterad kanal (VH1) än förr. För att gå till botten med detta så behöver vi förklara hur tävlingen är upplagd, det är ungefär 14 (det har varierat under åren) deltagare som gör olika uppgifter varje vecka, oftast en minitävling och en maxitävling. Som exempel på miniövningar har de spelat memory där brickorna är killar i underkläder.
Maxitävlingen har varit allt från queera läsningar av Shakespeare till att spela in musikvideos. Det hela avslutas med att de går på en cat walk och presenterar dräkter utifrån specifika teman, sedan bedöms insatsen och en vinner och de två sämsta får mima till en låt och en av dem åker ut.
Och nu åter till Fredagskväll och Michelle Visage. Det hon sa var nämligen att det var viktigt att Drag Race blir Mainstream, för då når det ut till alla ungdomar där ute som känner sig avvikande och som kan få stöd i detta. Ungefär här någonstans började jag känna mig obekväm, kanske inte så mycket av vad hon sa, utan hur hon sa det. Det här är en nämligen en fråga med två svar, något mer komplex och komplicerad än vad Visage låtsas om. För det som händer när ett program som Drag Race blir mainstream, är att det tvättas, poleras och anpassas. De hårda kanterna tas bort. De subversiva (samhällsomstörtande/störande) momenten tas bort och ersätts av vad som känns som en mer queer variant av Let’s Dance (någon gång ska jag skriva mer om vad jag anser om svenska HBTQ-kändisar som dansar tvekönat i Let’s Dance, men vi lämnar det så länge). Samtidigt som det är bra att det når den stora massan så att barn och ungdomar där hemma kan spegla sig i något, och programmet tar fortfarande upp HBTQ-historia och viktiga politiska ämnen på olika sätt, så är det att köpa ett heteronormativt (att den monogama tvåsamma heterorelationen ses som självskriven där barn är äktenskapets fokus och män förväntas vara på ett sätt och kvinnor på ett annat) verklighetstolkningsprivilegium. Kort sagt, man anpassar sig för att passa in och avvikande blir just avvikande, istället för att problematisera det. För att ta min favoritforskare Lisa Duggan, det är att privatisera det politiska. Det är en homonormativitet där den som passerar som mest heteronormativ vinner. Avvikarna må få stöd, men de är fortfarande avvikare. Drag race blir som Peter Jöback, en avsexualiserad Ken-docka som fungerar som Folkhemshomo så länge han anpassar sig till den heterosexuella publikens bekvämlighetzon. Allt vi gör är politik, våra handlingar är politik eftersom vi påverkar världen på olika sätt med det vi gör.
Då kommer motfrågan, är det bättre att drag race är en fråga för några få, en exklusiv kulturyttring för de närmaste sörjande? Finns det inte en politisk kraft i att nå ut? Jo, absolut. Men det viktiga här är tilltalet och för vem något görs. På samma sätt som att jag inte tycker att någon ska uteslutas från Pride (förutom då de som är emot HBTQ-personers rättigheter eller de som medverkar till att HBTQ-personer utvisas till länder där de riskerar livet) så måste vi komma ihåg att Pride inte är ett event för heterosexuella cispersoner (vilket alltså är en person som inte är en transperson, cis betyder på samma sida och innebär kortfattat att din könsidentitet är samma som ditt könsuttryck, ditt biologiska (tillskrivna) kön och det kön du har i passet). De är inte den huvudsakliga målgruppen och Pride kan inte anpassas för att passa dem. Likadant med Drag Race. Du kan arbeta inkluderande och samtidigt komma ihåg din huvudsakliga målgrupp samtidigt.
I den senaste säsongen av Drag Race har minitävlingarna tagits bort och maxitävlingarna är förvånande lika varandra och överlag rätt ofarliga. Dock ska man komma ihåg vad RuPaul själv har sagt, drag i sig kan aldrig vara mainstream, eftersom det är just drag. Det faktum att en stor TV-kanal ger plats åt ett program där konstruktioner av kön får plats, med samtal om Rysslands transfobi, om att vara HBTQ-person idag och där personer får möjlighet att vara sig själva och testa sina och samhällets gränser, har ett stort politiskt värde i sig. Om det innebär att innehållet måste paketeras för att kunna passera igenom det nålsöga är det kanske ett pris värt att betala. Så Michelle Visage har en poäng, problemet är att hon likt många andra vill göra det lätt för sig. Det är i komplexiteten skönheten befinner sig, inte i den polerade populära ytan.
Retro: Political Animals
Jag är ju inte så mycket för detta med helgdagar, men jag tog det rätt lugnt i slutet av förra veckan. Jag slukade serier istället, bland annat mini-serien Political animals från 2012. Serien är löst baserad på Hillary Rodhamn Clintons liv, när hon förlorade mot Obama och blev utrikesminister. I serien är det Sigourney Weaversom spelar Elaine Hammond Barrish. gift med en före detta president och med två tvillingsöner. Den ena av dem, TJ Hammond (spelad av Sebastian Stan) är det första barn till en sittande president som kommit ut som homosexuell. Det ledde till vissa skriverier när det hände kan man minst säga.
Det som är så intressant här är att TJs sexualitet dels är en dragsko i dramaturgin, men på ett välspelat sätt. I första avsnittet är det en journalist som övertygar Elaine om att få följa henne en vecka, för annars kommer hon att skriva om att att de dolt att TJ försökt ta livet av sig. Senare i serien (som består av sex avsnitt) framkommer det att TJ gjort detta eftersom att han, son till en demokratisk president, haft ett förhållande med en republikansk kongressledamot. Den här kongessledamoten har utpressats att rösta för ett demokratiskt förslag av vicepresidenten, efter att han har röstat för detta gör han slut med TJ.
Det är snyggt gestaltat, och man får inte glömma att det fortfarande finns historier där homosexualiteten är ett problem och påverkar individer. Hur gärna vi än vill att det inte ska vara så är vi inte där än. Jag tror vi behöver både historier om att vara något och vilka konsekvenser det ger, och att det vi är inte påverkar oss utan är en bisak i en större handling. Om vi inte har båda varianterna så blundar vi för saker i vårt samhälle. Som föreläsare så slår det mig alltid hur oinsatta många är, man visar siffror på ohälsan hos HBTQ-personer men ändå fortsätter folk prata om att “det inte är en stor grej att vara homosexuell idag”, att de “inte tänker på sådant där” och “behandlar alla lika”. Jag är ledsen, men du har fel. Och det är inte ditt fel, det är så vi fungerar. Vi vill gärna tro att allt blir bättre med tiden, men det är inte riktigt så det fungerar dessvärre. Vi kommer aldrig i mål med rättighetsfrågor, det är inget som kommer klaras av.
Nu kom jag kanske från ämnet, men det är precis det här som gör att jag intresserar mig för gestaltning, att den väcker tankar hos oss och inte på något som helst sätt är fristående från den verklighet vi lever i.
Antiklimax: Kingdom
Först en recap: Kingdom har gått i tre säsonger och utspelar sig i MMA-världen, där Nick Jonas har spelat den homosexuella figuren Nate. Genom de två andra säsongerna har jag gnällt och ropat om queerbating, där Nate hårt marknadsförts som homosexuell men vi knappt sett honom göra något. Hela första säsongen gick och slutade med att Nate sög av en kille på en fest. I säsong två berättar han för sin bror, den ständiga screwupen Jay och börjar ligga lite. Fortfarande var detta på total sparlåga dock, det var andra linjer i berättelsen som fick status medan Nates linje låg i bakgrunden och puttrade. Och så kommer säsong tre, han berättar för sin mamma, en annan MMA-fighter vill inte slås mot honom för att ryktet har gått. Och så berättar han för sin pappa, denna machoman som hellre vevar med armarna än att prata om känslor. Han frågar om han hört rätt, han försöker samla sig, Nate rusar ut, tumult utbryter och Nate blir skjuten av dörrvakt. Hela sista avsnittet går till att sörja Nate, och då slår det mig, som en blixt från klar himmel (och jag bannar mig själv för att jag inte förutsatt detta): detta var grejen hela tiden. Kingdom är en berättelse om fragil och bräcklig maskulinitet, om heteronormativa mönster, om förväntad heterosexualitet, om Nate. Den småputtriga historien har varit det som hållt ihop serien, Nate har varit seriens nav, det som för det hela framåt. När Nate tar av sig masken så krackelerar det, allt ramlar samman för att den som likt Atlas bar upp himlen, inte orkar hålla längre. När Nate får vara sig själv, blir det för mycket för den här sortens maskulinitet, de klarar inte av det. När någon går över den homosociala gränsen och begär manskroppar, då rämnar det.
Jag har tänkt en del på Raewyn Connell på sista tiden, om teorin om hegemonisk maskulinitet. I korthet kan man säga att Connells teori bygger på att det finns flera olika sorters maskuliniteter som har olika mycket makt och handlingsutrymmer baserat på kontexten. I Kingdom är det en hård maskulinitet som har högst status, i en annan kontext är det en annan. Det är inte alltså män per se som har makt, utan maskulina normer och förväntningar på män, den man som passerar och lever upp till dessa kriterier som gäller där just han är vinner. Om man ska förenkla det hela något. Kingdom är en av de bästa gestaltningar jag har sett på det området, någonsin. Delvis för att de låter det här ta tid, de snabbspolar inte utan bygger upp det hela över tre säsonger och slutar med ett crescendo. Kingdom utspelar sig inte bara i en amerikansk MMA-värld utan också en värld tydligt präglat av arbetarklassideal och en viss form av maskulinitet får tydlig hegemoni (hegemoni innebär den ledande ställning som en person, en organisation eller ett land kan ha, utan att ha fullständig makt). Det är i grund och botten rätt genialt, men också frustrerande. Frustrerande för att jag gärna hade sett att de hade utforskat det här mer, utforskat relationen mellan Nate och Alvy och sett vad som hänt med en öppen homosexuell man i en starkt homosocial miljö som premierar en våldsam och självdestruktiv (som i att de använder våld för att lösa problem utanför MMA-ringen samt självmedicinierar med alkohol) maskulinitet.
Såpa: Riverdale
Men nu ska vi inte prata om den tecknade serien, utan om TV-serien Riverdale, som är baserad på serien. Acke-serien utspelar sig i en form av 1950-tal, medan TV-serien utspelar sig idag, även om delar av USA inte verkar ha lämnat 1950-talet bakom sig.
Men det jag vill prata om är det senaste avsnittet och Kevin Kellers homosexualitet i relation till den heteronormativa omgivningen. Här har vi nämligen den homosexuella nationalsporten crusing.
Betty, som är Fröken Präktig blir naturligvis jätteupprörd. Det är roligt att hon tycker han att ska hänga på Grindr och hitta sexpartners dock, och att det är just ut i skogen som är det farliga (om vi nu bortser från att det går runt en mördare, vilket inte verkar vara Bettys främsta argument). Vi kan se hur det går med Kevins löfte här:
Här tycker jag att vi ska titta extra på två saker.
1. När Betty säger att Kevin inte sätter värde på sig själv, genom att syssla med den här fula formen av sexuell praktik som inte är rosenblad och tända ljus framför en brasa.
2. När Kevin lyfter det faktum att de inte har samma villkor och förutsättningar, det är sällan ungdomsserier vågar vara så ärliga.