Vanligtvis har jag efter nyår en sammanfattning av de TV-serier jag sett under året och delar ut priser. Så kommer det dessvärre inte bli i vår. Inte för att det inte finns TV-serier att dela ut, utanför att jag under 2018 knappt såg något. Det beror i sin tur på en massa andra saker, som också har påverkat firmans inriktning.
2016 arbetade jag som projektledare på RFSL Linköping och fick igenom avtalet kring Linköpings Regnbågsvecka. Det var en rätt tuff process, som gick över flera år och där vi var få som gjorde mycket jobb och utkämpade flera strider samtidigt. När vi fick avtalet, i maj 2016, var jag rätt mentalt slut. Jag fortsatte dock att jobba på, men gjorde klart att jag inte ville ha ansvaret för arrangemanget längre. Jag är nämligen bäst på utveckling, inte på förvaltning. Mitt mål var att vi skulle få ett avtal med kommunen för att driva veckan och ha en anställd, inte att jag skulle vara anställd för det. Veckan kom och gick och luften gick ur mig. Jag lät min arbetsgivare veta att jag inte ville förlänga mitt avtal (som projektledare för vår hiv-projekt) när det gick ut vid årsskiftet. I november 2016 bestämde vi oss för att använda mina 11-års köpoäng i Stockholm och flyttade till Rågsved, då hade vi haft ett rum i Årsta som vi hade bott i växelvis sedan 2015. Jag arbetade framförallt från Stockholm under hösten och träffade samtidigt en karriärcoach för att börja prata om vad jag ska göra nu. Under 2017 fyllde jag 30 och kände mig allmänt trött och förvirrad. Jag hade ett uppdrag där jag kände att jag inte riktigt presterade mitt bästa och att jag inte riktigt passade in. Jag åkte till Lissabon över min födelsedag och började gå i terapi när jag kom hem. Innan sommaren lämnade jag mitt uppdrag men var fortfarande förvirrad. Jag fick kontrakt på Veckopojkvännen och tog min an ett nytt uppdrag, där jag inte heller riktigt kände att passade. Jag fortsatte gå i terapi. Överlag var 2017 ett år av förvirring. Jag höll fortfarande på att bromsa in och hade ingen ny riktning i livet förutom att jag läste till auktoriserad Stockholmsguide.
2018 kom Veckopojkvännen och nu började jag sätta ihop bitarna från min coach och min psykolog ännu mer. Om 2017 var inbromsning och återhämtning var 2018 året för nyorientering. Jag halkade efter i mina TV-serier, jag läste knappt några böcker. Men, jag landade i vad jag gör, hur jag identifierar mig och hur jag ska prata om vad jag gör. En sak jag insåg är att jag inte identiferar mig utifrån att skriva till exempel. Jag är inte en författare som går igång på skrivprocessen, jag går igång på resultatet.
Det jag gör är att arbeta med skärningspunkten mellan digitalisering, organisering och kulturarv. I detta ingår till exempel min expertis i hur HBTQ-personer gestaltas, hur subkulturer och minoriteter skapar kulturarv, ohälsofaktorer hos HBTQ-personer och hur institutioner kan arbeta med detta. Jag gör i princip inte grundutbildningar i HBTQ längre, utan satsar på fortutbildningar. I menyn på den här hemsidan finns fyra rubriker som handlar om hur jag gör mitt jobb.
Jag utvecklar koncept och metoder, jag leder processer och samtal, jag utbildar och jag skriver. Det passar mig bättre att förklara mitt arbete utifrån detta än att säga att jag ÄR en massa olika saker, jag föredrar att prata om vad jag GÖR.
En annan sak jag lärde mig att förstå under de här åren är att ett ledord för mig är transparens. Att vara öppen med saker är det bästa sättet att komma framåt. jag är öppen med att jag går i terapi, att jag haft några svåra år bakom mig. För på det sättet kan vi tillsammans skapa en mer hållbar värld, där vi alla kan vara öppna med saker. Men som trädet säger i Poccahontas, när hon dopar en av sina grenar i vattnet så att det uppstår ringar på vattnet, ”någon måste ju börja”.