Varför har jag då beslutat mig för att testa Pateron? Jo, det finns egentligen flera orsaker. Dels har jag skrivit om och bevakat hur dessa tjänster påverkar kulturskapande i några år nu, men aldrig testat själv. Det blir som ett sätt att faktiskt förstå på insidan. Men också för att jag behöver sporren för att faktiskt skriva den här essäsamlingen. Det är ett textprojekt som jag umgås rätt mycket mentalt, men det är svårare att få till i text eftersom det kräver rätt mycket koncentration och fokus. Det är många tankar som ska vävar ihop kan man säga.
Att skriva en bok är att umgås med en text. Mentalt främst då alltså. Du går omkring med texten i huvudet. När jag skrev Veckopojkvännen så gick jag omkring och pratade om Caspar och David, de blev till verkliga människor för mig och de hade åsikter om boken och handlingen. Nu när jag skriver på fortsättningen så umgås jag istället med Adam och Hannes och pratar med dem. Det är också en process, vi testar olika scener i huvudet och när jag ska skriva så hittar de ändå på andra saker. Därför tar det tid.
Med Till dig som ser på och Högtidsboken, som är faktaböcker, har processen sett ut på ett annat sätt. Högtidsboken skrev vi på sju år, den föddes som en idé på ett möte jag hade med förlaget om att vi skulle sälja deras böcker på en utställning. Det var en idé som var väldigt lös och som det tog tid att få fram till en färdig bok. Vi var inte alltid helt klara med vem vi skrev för, vilka högtider vi skulle ha med eller upplägget. Därför tog det tid.
Till dig som ser på är en idé som jag bar med mig länge, men från att jag började skriva så tog det ungefär ett och ett halvt år tills det blev en bok. Till dig som ser på är skriven för Bengt. Bengt är rörmokare i Mariefred vars son precis har kommit ut. Han är extremt fiktiv, kanske måste jag skriva en bok om honom framöver. Men jag behövde en bild av min läsare för att förstå nivån jag skulle ligga på. Bengt är inte dum, men om han läser en text som är skriven med ett alltför akademiskt språk tappar han intresset. Jag förbjöd mig själv att använda orden kontext och diskurs, just för att inte skapa hinder i läsningen. Igenom hela processen försökte jag skriva på ett sätt som gör texten lätt att ta till sig, genom att förklara alla begrepp som dök upp. När jag började som museipedagog fick jag rådet ”Överskatta inte förkunskaperna, underskatta inte inteligensen” vilket är något jag haft med mig i processen.
Med Att bygga en bög är processen på sitt eget sätt, som med de andra böckerna. Det handlar om att ta den kunskap jag har, det jag har sysslat med i ungefär 15 års tid, och få ner det i essäform. Att skriva fram hur narrartiv, arketyper och stereotyper återupprepas inom gestaltningen av samkönat begär mellan män, och hur detta hänger samman med verkligheten. Hur kultur är både normerande och normativt. Hur vi kan förstå världen genom att se på kulturella exempel. Den svåra processen har varit att bryta ner detta, det har jag gjort nu. Jag har 10 narrativ som jag kommer utgå ifrån. Men jag skulle behöva tid, att jobba mer koncentrerat. Så jag går till Patreon, för att testa om det funkar och se om det kan underlätta processen. Patreon är alltså som renässansens mecenater, fast på gräsrotsnivå. Där många bäckar små blir en stor å. Jag vet inte om det funkar eller inte, men jag tänker att jag måste testa.
När boken blir klar, när den kommer ut eller hur vet jag inte, men det underlättar att ha något att jobba mot. Därför Patreon.
Utöver Att bygga en bög -10 narrativ om samkönat begär, så skriver jag på två projekt till . Dels uppföljaren till Veckopojkvännen, och dels en bok om mormor och morfar. De projekten får ta sin tid, kanske jag gör en Patreon om boken om morfar och morfar sedan. Jag vet inte än, det enda jag vet är att jag behöver testa.